Översättning? The horror!

Ett av litteraturens mest förtätade ögonblick utspelar sig onekligen i Joseph Conrads kortroman ”Mörkrets hjärta”, skriven när 1800-talet precis höll på att ta slut, 1899. Den gåtfulle gestalten Kurtz yttrar sitt sista ord: ”Ohyggligt!” 

För det är väl så han säger? Vi har Margareta Odelbergs översättning från 1960 framför oss, den som ligger oss närmast, och hon väljer att återge originalets ”The horror!” med ett inte bokstavligt ord, men som ljudmässigt lägger sig nära det som Conrad låter berättaren Marlow kalla för ett skrik som inryms i en flämtning. Men Odelberg var inte först att översätta ”Mörkrets hjärta”. Elva år tidigare hade Louis Renner översatt den, och hans version låter mer prosaisk: ”Skräck!” Så kom för fem år sedan en nyöversättning från Einar Heckscher, där Kurtz på sin dödsbädd yttrar: ”Vilken fasa!”

Det här kan bli ett problem för den pedantiske läsaren, där texten blir kontrapunktisk, med flera stämmor som försöker överrösta varandra, och det kan bli vanskligt att urskilja det mest lämpade tonfallet. Jag läser oftast Odelbergs översättning, men är lite svag för Renners, som hellre siktar mot en direkthet i uttrycket.

Att gamla böcker nyöversätts kan te sig både som en välsignelse och en förbannelse. Mest av allt ska vi nog ändå vara tacksamma över att det överhuvudtaget förekommer översättningar: jag minns reaktionen i England när Herta Müller häromåret fick Nobelpriset, och efter att flera kommentatorer demonstrerat sin okunskap om författaren var det någon som satte ned foten och påpekade att det bara visar vilket försprång andra länder har, som har fattat vitsen med att inte nöja sig med litteratur på sitt eget språk.

Att nyöversättningar behövs visas bland annat genom att det ges tillfälle att återuppliva och återupptäcka klassiker, som får förnyad aktualitet, och kan tala till oss med en direkthet som vi inte ens visste att de ägde. Risken är väl då att vi har vant oss vid den gamla översättningen, att vi har favoritcitat som vi nu måste lära oss att ändra på.

Tag bara något du lärt dig från 1917 års bibelöversättning, några ord från Gamla Testamentets Mika: ”Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut på edra syner, / och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar.” I Bibel 2000 blir det betydligt mer militäriskt: ”Därför: / Natt över er – och inga syner! / Mörker – och inga spådomar!” Du måste läsa dubbelt, försöka glömma det du har lärt, om du inte vill framstå som reaktionär, och helt rata det nya.

Jag vill plädera för de nya översättningarna, där jag med glädje ser att min favorit bland Dostojevskijs kortare verk inte längre heter ”Anteckningar från källarhålet”, utan i Barbara Lönnqvists översättning från i år ”En underjordisk dagbok”. Vi fick förra året också glädja oss åt ett par finfina helt nya lyriköversättningar av Rilke, Shakespeare och Dickinson, och det skulle vara lyckat om någon av dessa tre vinner det nyinstiftade översättarpris som delas ut i maj, på initiativ av Sveriges Författarförbund.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 12/2.)