Dikter, Karin Boye

Jag läser i ljuset,

jag hör i morgonsuset

med bävan livets eviga

budord: ”Glöm!”

(”Gräsets sång”, ur Härdarna.)

Sommaren 1994 läste jag Karin Boyes Dikter, från pärm till pärm. Jag arbetade i äldreomsorgen, hjälpte gamlingar att tvätta, serverade mat, gick på promenader. En dag lagade jag våfflor. När förbundskaptenen för fotbollslandslaget, Tommy Svensson, inför en kvartsfinal mot Rumänien, läste Karin Boyes dikt ”I rörelse” blev jag inte förvånad – vare sig över valet av dikt eller utgången av matchen, som Sverige vann. Poesi är en underskattad kraft i samhället, inom idrotten, inom politiken.

Men inom skolan? Läroplanen ger Boye utrymme, men det är av undanskymd art. Förmodligen hinner jag gå i pension innan en svensk litterär kanon för gymnasieskolan inrättas, men att Kallocain måste ingå i den, det kan jag offra någon arm för. För tio år sedan gjorde jag ett försök att läsa romanen Kris i en klass, men de konservativa eleverna gjorde myteri, ville inte läsa om lesbisk kärlek.

Dikterna då? Det är väl oftast just de som det bereds plats för i antologierna. Jag måste säga att jag alltid har varit ambivalent inför hennes dikter. När jag läste dem 1994 var jag mindre än måttligt förtjust, och ibland har jag slängt en ond blick åt boken, undrat varför jag aldrig har skänkt den till Myrorna.

Likväl finns den kvar, och något måste det betyda. När jag nu läser om den, märker jag ojämnheten. När hon är dålig är hon riktigt dålig – för att tala idrottsspråk har hon en låg lägstanivå. Hon rimmar käckt, efter kända maner och förebilder. På något konstigt sätt ser jag bara en ganska obetydlig utveckling efter debutboken Moln, som kom ut när hon var 21 år: den innehåller några av hennes finaste dikter.

Det är mycket vapen, mycket kyla, mycket skam, mycket stalker-smygande i mörkret, och en dödsförälskelse (”min ljuva, ljuva död”) som tvingar in läsningen mot självbiografins exegetik. Rimmen styr också hennes ordval, mot det käcka, som ställs i kontrast mot den ultrapessimistiska attityden. ”Du är min renaste tröst” blir en hymn till cutters-generationen. Ibland är det lika tröstlöst att läsa Boye som det är att lyssna på The Cures depptriologi ”17 Seconds”, ”Faith” och ”Pornography”.

Tills jag kommer till samlingen För trädets skull, där jag för första gången märker att hon hittar en egen röst, där hon lyckas transcendera Nietzsche-läsningens inflytande om gudar och strid: det är fortfarande strid, men nu på egna villkor, med egna vapen. Striden blir inte längre någon metafor för diktjaget. Om jag tidigare uppfattat henne som en gnällig lillasyster till Pär Lagerkvist tycker jag här att hon blir överlägsen i sina starkare bilder för känslor som alltid bottnar i erfarenhet. Där ”aldrig”-ordet varit en fetisch får det här en starkare laddning, en nyansering som tar henne förbi den självömkan som marterade de tre första diktsamlingarna. Och dikterna innehåller en strävan att du ska ta dig vidare in i dem, in i deras intimitet.

I För trädets skull är hon en mer bokstavlig poet. Det som står där betyder det som står där, inget annat. Den emfatiska skam som tidigare varit ledstjärna splittras nu i besvikelse, bitterhet, ångest, för att hamna i ett lika emfatiskt hat – men fortfarande är nederlaget den enda givna utgången. Hon är viss om att ångesten är en fälla, men måste ändå gå in i den upplevelsen. I en av samlingens mäktigaste dikter, ”Bön till solen”, skiner som en stråle ljus ett matt utrop - ”Rädda mig” - men förgäves, då det är en dikt där ”mörker slukar mörker”, en helt suverän beskrivning som jag alltså hävdar är mer bokstavlig än bildlig, och lika kuslig som den otäcka enrading Christine Falkenland har i en av sina diktsamlingar från 90-talet: ”mörkret växlar”.

Här finns även den dikt som jag tycker slår ut alla skolantologismycken av Boye, vida mer drabbande än ”Ja visst gör det ont”, ”Munnarna”, ”Sköldmön”, ”I rörelse” och allt vad de heter, nämligen den korta dikten ”Idyll”:

Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.

Den har en udda radbrytning, där rad 7-8 nog borde utgöra en ensam rad, men det är så här den brukar se ut; därmed åstadkoms en mild cesur, ett hack i dikten, som nog måste återges även när man läser dikten högt. Jag gillar också den subtila allusionen till Södergran i de här raderna: ”Var inte rädd”.

Nu blir det här ändå en orättvis betraktelse. Jag ville möta Boyes dikter fördomsfri, men min läsning dikteras för mycket av tidigare upplevelser, av hur jag alltid har känt en distans till det hon skildrar, och att den distansen mer beror på mig själv än på henne, att jag aldrig helt kunnat ta till mig hennes vision. Nu måste jag gå tillbaka, läsa om från början.