Konstnär

Picasso - vart jag mig än i världen vänder, kommer jag inte undan Picasso, som jag har ägnat årtionden åt att chikanera, eftersom jag är mer än lovligt trött på hans kubistiska experiment, hans monomana motiv. Fast - han gifte sig med ryska dansaren Olga Khokhlova, och några av de målningar han utförde av henne, innan äktenskapet försämrades (fast de skildes aldrig), får mig att se på Picasso med nya ögon, som om de utplånade de där jobbiga tavlorna som gjorde honom till konsthistoriens ägodel. Det är relativt sällsynt med bilder som den till höger, med Olga i en blå klänning, så uppenbart försjunken i djup kontemplation - oftare avbildas kvinnor i en aktivitet, eller i sällskap (eller avklädda), men det finns en märklig enslighet i den här målningen - märklig, eftersom den är både kall och varm, både respektfull och hånfull, beklagande och triumferande. Den här balansen anas också i de skarpa, svarta linjerna runt kvinnan, liksom i att hon är både vinter- och sommarklädd. Eller om det bara är färgen jag gillar: blått! I den vänstra bilden märks hur kubismen redan visar sig, i den vänstra handens fingrar, som rör sig klumpigt, assymetriskt. Men ansiktsuttrycket - en gorgon, som försöker förstelna betraktaren: eftersom hon ser ut att stå framför en spegel liknar hon mer Stheno än den berömdare systern Medusa. Hon väjer undan blicken, av hänsyn? På andra målningar av Olga är hennes blick helt öppen, däremot. Här balanserar Picasso skickligt vemodet med ursinnet, som om han målar en uppgivenhet som inte riktigt helt har förhandlat färdigt med förtvivlan.

Pablo Picasso och Olga Khokhlova.