Karin Boye, Margit Abenius

Margit Abenius skrev 1950 en biografi över Karin Boye, lät den heta Drabbad av renhet, men den pocketutgåva från 1965 som jag har heter kort och gott Karin Boye, och jag läser den, imponeras av sak- och närkunskaperna – Abenius pluggade i Uppsala samtidigt som Boye – men kan också konstatera att boken är präglad av den tid som den skrevs i.

Dels märks det i grova kategoriseringar, som väl en nutida biograf skulle akta sig för: ”Karin störtade gråtande därifrån, som om förtvivlan bodde i hennes själ”, och dels i tidstypiska fördömanden av homosexualiteten, som får heta ”avvikelse” och ”deviation” (senare skulle Olof Lagercrantz kalla det för ”hennes sexuella perversion”).

Ändå är det en så värdefull bok, då den åstadkommer något som sentida biografier svårligen skulle klara av, och det är förstås den där närheten, som också finns i exempelvis Lagercrantz bok om Stig Dagerman och Gaskells bok om Charlotte Brontë – långt ifrån några exemplariska biografier, men ändå skapar de en förtrolighet, även om det sker på bekostnad av annat, något som inte riktigt faller in under begreppet distans.

Abenius, som var en av de första i Sverige som tog Virginia Woolf på allvar (men här förlägger hon Woolfs självmord till fel dag och fel månad), skriver som sagt stiligt och begåvat, även om jag undrar hur mycket av egendomligheterna beror på henne själv och vad som är tidsandans fel. Det som slår en nutida läsare är väl mest det högstämda tonfallet, som i sig får hennes text att verkligen borra ned sig i en förfluten tid, mer påtagligt än många böcker som är åtskilligt äldre. Alla tider har sina kuriositeter – tänk bara vad framtiden kommer att skratta åt oss.

Ja, Abenius tid var förtjust i överdrifterna i värdeladdade omdömen (”ingen kan väl betvivla att ...”, ”så har aldrig tidigare skildrats ...”, ”hon om någon måste ha förstått ...”), liksom en irriterande benägenhet att kora segrare, som om konsten blir en tävling, med prispallar, medaljer – fast, på ett sätt håller vår tid, med sina evinnerliga prisgalor, på att ge henne(s tid) rätt, att vi också ägnar oss åt denna värdemätning, men på mer subtila sätt.

Även om Abenius nogsamt försöker undvika att skriva en hagiografi gör hon ibland föremålet en otjänst med några överskattningar, som när hon frågar sig om ”någon annan av våra skalder har fångat mer av [naturens] sträva ande och innersta hemliga själ”. Nja, det är nog inte som naturlyriker Boye har sin styrka, vill jag påpeka.

När Boye vistas i Berlin i nio månader besöker hon ett av Görings tal, och gör Hitlerhälsningen – något som föranleder Abenius att agera Djävulens advokat, och får henne att måla in sina förklaringsmodeller i ett hörn som det är svårt att lämna – samtidigt som hon, Abenius, ändå förstår mekanismerna: ”det farliga är ju inte känslan själv, utan att förneka, undantränga och skämmas för sin känsla”.

Och jag tycker att Abenius läsningar av romanerna är bra, att hon verkligen har kloka saker att säga om främst Kris och Kallocain, men att dikterna inte får lika genomgående analyser. Boken innehåller också rikligt med citat, långa citat, från brev, noveller, och en rolig recension av För trädets skull, Boyes bästa diktsamling, skriven av en sur gubbe som klagar på den modernistiska poesin (recensionen skrevs av Knut Hagberg, då 35 år gammal: tråkigt nog hann han dö innan Tommy Olofsson i Svd återupplivade obegriplighetsdebatten).

En sak som saknas i Abenius bok är moderns alkoholism, som Camilla Hammarström i sin bok (1997) gör stor sak av – för stor, enligt brodern Ulf, som menade att Hammarström skrev ”överdrivet och osant” om modern. Hammarström gör å andra sidan fina läsningar av Boyes dikter, och hittar en parallell mellan ”Ja visst gör det ont” och Rilkes tionde Duino-elegi, vilket är intressant, inte minst med tanke på Hammarströms översättning av Rilke som utkom i höstas: men Abenius jämför också Boyes dikter med Rilke. Hammarström är generellt snål mot mot Abenius, och det är lite märkligt när hon jämför Kallocain med Kafka, utan att nämna att Boye inför skrivandet av Kallocain lånade en bok med noveller av Kafka (på tyska) av Abenius.

Inte heller förstår jag varför Hammarström påpekar att Abenius inte var någon av Boyes nära vänner, för det förtar inte intrycket av att den första biografin är välskriven och värdefull. Boyes mor skrev också ett brev till Abenius innan den döda kroppen hade återfunnits. Det stämmer inte heller att Abenius är enbart fördömande och nedlåtande mot Margot Hanel, kvinnan som levde tillsammans med Boye i sju år.

Abenius bok tillåter oss att följa författaren – Boye – genom studietiden, debuten som 22-åring, Clarté-tiden (som upppvisar vissa likheter med Woolfs Bloomsburygrupp), kärleksbekymren, ångesten, gråtattackerna (risken är att hon reduceras till den gråtande kvinnan), dödseroticismen, den verkligen livsfarliga förälskelsen i döden som präglade hennes liv. Kommer jag nära människan Karin Boye? Nja – det är som om Abenius ändå förlitar sig för mycket på personliga anekdoter, att hon borde ha varit (ännu) mer oresonligt osentimental när hon redogör för hur hon har upplevt den här besynnerliga, svåra människan.