In love what there was of a vague foreboding of life came together in one single instant of horror.
Om du räknar upp författare som delar läsarna i två läger måste Clarice Lispector tilhöra denna skara. Om 25 % dyrkar hennes böcker, är 75 % rent hatiska mot dem, aggressivt fientliga, och behandlar dem som något farligt, som man helst bör undvika. Och det jobbiga är att båda har rätt: hon är den där besvärliga författaren som du vet att du borde låta bli, att hon verkligen är skadlig för dig. Om du nu säger att du är likgiltig inför hennes böcker hävdar jag att det är en oförlöst avsky, att du bara väntar på att det ska bli tillräckligt legitimt att hata henne.
Lispectors roman A Maçã No Escuro från 1961, på engelska The Appe in the Dark, låter polariteter kollidera, för att se vad som händer, vilka mönster som överlever och bryter sig fram. Det är bland annat brottet och nåden, reflektionen och agerandet, manligt och kvinnligt (jag vet, det är inte politiskt korrekt, det är ”Mad Men”-tiden), begäret och försakelsen, ägandet och förlusten, glömskan och minnet, friheten och fångenskapen, modet och rädslan, som utgör föremålen för författarens undersökning.
Det är en roman så brett upplagd att den famnar hela världen med sina anspråk: och samtidigt så smal – Lispector är världens smalaste författare, smalare än Kafka – att du blir kvarlämnad att hantera alla dess paradoxer på egen hand. Det är en deckare: men det handlar inte om vem, utan om vad. Dess undertitel kunde bli: Brott och nåd.
Mannen Martin har begått ett brott, lämnat staden för en mytisk promenad i skogen, där han strax träffar den kraftfulla kvinnan Vittória, och hennes medhjälperska Ermelinda, som blir förälskad i mannen, svältfödd på uppmärksamhet som hon är. Martin kallar sig ingenjör, och blir den som får uträtta alla manliga sysslor – snickra och sådant, allehanda reparationer och dikesutgrävningar.
The Apple in the Dark är tredelad, där knappt halva boken utgörs av titelberättelsen, lång som en roman bara den. Den utformar sig som en skapelseberättelse, med mannen ute i tom mark, en plats utan konnotationer. Han är befriad – ja, men tänker på sin fru, sitt barn. Det första som måste lämna hans värld är kunskapen, så han blir det berömda oskrivna bladet, som måste konfronteras med en värld i begynnelse. Här formar han sina livsbetingelser, i en inställning som påminner om den då aktuella existentialismen, eller något som Faulkners besegrade-ickebesegrade hjältar gång på gång konstaterar: ”There was no way for him not to accept what was happening – because man has been born for everything that can possibly happen.”
Då blir reduktionen ett viktigt begrepp, förmågan att avstå, i ett växelspel mellan destruktiva och konstruktiva begär, mellan driften att förstöra och driften att reparera: ”She was trying to recover that moment in order to destroy it. Perhaps she was amazed that the need to destroy love was love itself because love is also a struggle against love.”
Den allegoriska läsarten anmäler sitt intresse, men jag är inte säker på att det är den bästa eller mest givna lösningen. Martins brott konkretiseras långsamt, som om han drabbats av en minnesförlust. Han måste lära sig att tänka från början, utan förutfattade meningar, utan de egna intressens kategoriska partiskhet. Mellan människor byggs med osviklig nyckfullhet stängsel. Lispector vidrör de mörkaste platserna i människan – jag tror att det är så romanen ska läsas, att Martin når den plats som hans psyke har valt ut åt honom.
Benjamin Mosers förord lyfter fram och betonar Lispectors judiska arv, och läser romanen som en skapelseberättelse i motsatt riktning, med synden som förutsättningen för paradiset, och där mannen-människan skapar Gud i stället för tvärtom. Men mannen förblir förgöraren. Sedan följer skapelsen: sedan, Ermelinda, kvinnan, hon som är ett spöke – inte född ännu, ett barn, och en gamling, men också uråldrig, och likaså utan ålder. Här finns också referenser till den Golem-berättelse som den judiska traditionen fängslats av, men som jag inte känner mig tillräckligt bekant med för att säga något om: jag borde ha läst Gustav Meyrinks roman, jag har haft ett gammalt exemplar som jag har slarvat bort, och så gav Vertigo ut den i nyutgåva, men deras omslag var så otäckt så jag har inte vågat läsa den än.(Lustigt nog kallades mördaren i gårdagens Sherlock Holmes-avsnitt på tv för "Golem", men var inte ens gjord av lera ...)
Martins brott blir att han har vistats i en för trång och rigid värld. Men det handlar också om en ontologisk förståelse av världen, före orden förstår – jag menar, före de förstör – ödelägger – ruinerar – krossar – förintar – med alla sina syn(d)onymer … I den engelska versionen av Lispectors grymt skoningslösa vision blir ”evil” för Ermelinda palindromen för ”live” (som hos Black Sabbath, för den delen: ”Live Evil”). Det vi gör påverkar och förändrar världen: det finns alltid ett efteråt.
Tanken och handlandet blir ett viktigt motsatspar, vars avstånd hon låter överbrygga, i ett kretslopp mellan passivitet och rörelse, stillhet och liv, där allt blir dynamiskt, organiskt, flödande. Hon växlar det smidiga med det osmidiga, och låter allt handla om ”hur?” - det ledande ordet för texten blir detta outtalade diktat, en vägbeskrivning utan svar: ”Och nu? Hur?”
Nuet är vad det handlar om för Lispector, något som förenar henne med Woolf; jag tycker mig märka att även Kafka utövat någon form av inflytande, i några av de hårda sentenserna: ”as if a person had only one way out: himself”. Hennes språk är dock i motsats till Kafkas asketiska ideal ett lystnadens språk, även om det fortfarande handlar om icke-begärets dunkla(re) mål, i ett skrivande där allt kan negeras.
Som berättelse följer den det sublima i spåren, i utforskandet av mörkret, av smärtan, i förföljandet av en skräck som vibrerar av skönhet, en skönhet som vibrerar av skräck. Det är också nära till operan, med stiliserade figurer och stora känslor som hotar att bli för stora, för extrema. Med uthållighet berättar Lispector i allt vidare cirklar sina tre historier, där början handlar om Martin, mannen, och mitten om Ermelinda, flickan, och avslutningen om Vitória, kvinnan, vars namn bär på segern, på Victorian. Hennes joyceanska Molly-monolog är präglad av förvåning och bitterhet, där den irländska levnadsglada yttrar sitt mustiga ”ja” nedtonat till ett ”nej” till allt.
Lispectors uttalade vädjan innebär att du ska älska det du gör, och ha modet att göra det du älskar att göra. Hon lägger en ytterligare dimension till livet, vill att du ska se längre än till den snålt fördelade tillvaron. Äpplet i mörkret är förståelsesymbolen: äpplets hjärta – cor på latin, roten till ordet för kärna, äpplets hjärta.
Alla författare är mer eller mindre musikaliska i sin stil: de följer sin egen rytm, med sina egna avvägningar. Och Lispectors rytm! Den! Den utmanar offerrollen, ifrågasätter om det handlar om att vara ett offer, eller att bli ett offer: och vem frågar då efter skillnaden? Det handlar också om människor som skaver mot varandra, om anpassningen – lika mycket om uppoffring och frivillighet som om offerrollen.
Mycket har sagts om knepigheten i Lispectors skrivande: detta århundrade håller på att ärerädda henne, försäkra en plats i kanon, i knät på storheterna Borges, Pessoa och Kafka – kanske inte esoterikerna, men fortfarande de ännu inte färdigställda författarna. Men hon tänker inte på deras sätt: hon tänker mer som de metafysiska brittiska 1600-talspoeterna, som John Donne, i paradoxer som vänder världen rätt. Hon tänker som en poet, snarare än i medvetna försök att skriva poetisk prosa. Det är ett skrivande som trotsar alla inordningar. Därför förblir hon en författare som inte kan fångas in och förstås – hennes stil kommer aldrig att avväpnas, att bli föremål för akademiska undersökningar (hon tillhör inte deras värld).
Det besvärliga med Lispector är att hon utmanar läsarens förutbestämda uppfattningar. Som alla stora författare är hon alltså utmanande: hon förändrar världen. Här tänker hon (som) mannen, Martin, som kretsar kring sin melankoliska Intet-sol, cirkelgående. Hon skriver om de ögonblick som inte räknas, om att vi ska vakna upp och möta den fjärde dimensionen, världen utan(för) lagar och regler.
Lispectors stil är totalt lojal med hängivenheten och hänryckningen. Hon skriver med en slags lycklig brutalitet. Översättaren till engelska, Gregory Rabassa, har kritiserats för att mildra denna taggighet i stilen, men jag tycker ändå att denna nya översättning (2009) lyckas förmedla just hennes obekvämhet i språket.
Det är en helt särpräglad tyngd, en egen auktoritet, i tonfallet, i denna skapelseberättelse av bibliska dimensioner. Medan andra hanterar filosofiska begrepp med skalpell gör hon det med hammare och mejsel: allt tillåts gå till överdrift. Hon strävar alltid mot det högsta och det lägsta samtidigt, som Nietzsches idealväsen, flygfisken, eller Tranströmers ”på en gång mullvad och örn”. Det djuriska contra det mänskliga ges fritt utrymme här, som om det låg sanning i hennes elegiska klagomål: ”att inte ha fötts till djur är en av de hemligheter som jag mest saknar”. Det är en farlig besatthet som hotar att överta berättarrösten, det djuriska idealet, det omänskliga som samtidigt innebär rätten att äga sig själv, sin egen kropp.
I lockelsen att bli djur ingår också en önskan att överta dess renhet och osårbarhet. Den som inte har förstått har inte gjort någonting, i strikt juridisk mening. Där det också handlar om att slå sig själv med häpnad. Ja, där blir (rov)djurets oskuld idealtillståndet, att det är enbart en instinkt, inget uttänkt val. Men att bli djur är bara ena delen av begäret, eller frestelsen, där dess mörka tvilling är lockelsen att förstå – förmågan att vända sig bort, möta en ny slags förståelse.
Till det spännande med just hennes språk, hennes största tillgång, hör också hur hon på samma gång är melodramatisk och hårdkokt, sentimental och kall, som om hon strävade efter att förena eller åtminstone öka halten i någon av ingredienserna, i ett trots mot den fattigdom som hotar när vi tvingas till valmöjligheter: för Lispector existerar inte valen, utan hon låter två parallella begrepp samverka, och skapar ett skrivande befriat från antingen eller. Liv utan tvånget att välja, i en kompromisslös existens. Liv och död? - nä, livsdöd, dödsliv.
Probably she had counted on a God stronger than her mistake and stronger than her will to make mistakes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.