Sidor

27 feb. 2011

Ezra Pound, Sverige och Nobelpriset, Görgen Antonsson

Ezra Pound är en av 1900-talets viktigaste författare: poet, kritiker och introduktör. Vi hade kunnat sätta punkt efter den meningen, placera honom i kabinettet för bekvämt döda författare, plocka fram dem lite då och då vid nyöversättningar och jubileum. Men – nä, så enkelt är det förstås inte, för Pound var också antidemokrat, fascist, och under andra världskriget eskalerade hans förakt mot det forna hemlandet Amerika i infama radioprogram.

Så ett Nobelpris var förstås uteslutet, trots att han var en av seklets obestridligt viktigaste aktörer på den litterära marknaden. Görgen Antonsson har skrivit en minutiöst genomforskad bok om spelet bakom kulisserna: Ezra Pound, Sverige och Nobelpriset, utgiven av Amalgam förlag. Dess enda brist är att den inte är utförlig nog: på sidan 75 tar hans undersökning helt sonika slut, och vi lämnas med en visserligen fin källförteckning, där vi kan se hur omfattande materialet är på svenska kring denna mytiska gestalt.

Mytisk – ja, på något sätt blev Pound en verklighetens Kurtz, efter Joseph Conrads föredöme: den stora människan som gick vilse i skändlighetens terräng. Men egentligen är väl människor i allmänhet just så där motsägelsefulla, och litteraturen i synnerhet är väl full av dessa motspänstiga storheter: Hamsun, Strindberg, Céline, Genet, Morrissey …

Antonssons bok börjar i 20-talets Sverige, med enstaka insatser där bland annat Elmer Diktonius tidigt introducerade Pound. Det är stundtals spännande som i en välskriven roman att följa hur Pound dels motarbetas, dels hyllas, men i de allra försiktigaste ordalag, av diverse svenska översättare och läsare. Några av dem har rentav gått upp i rök, med namn som ingen sedan dess lyckats spåra.

En fråga rör om Pound verkligen var så verklighetsfrånvänd: ja, detsamma kan sägas om många av hans kolleger, att de behandlar omvärlden bara på andra, mindre igenkännbara sätt. Det är orättvist att spela ut verklighetsfrånvänd-kortet så fort en författares verksamhet ska granskas, som om de verkligen tagit fäste i det där berömda elfenbenstornet.

Vad Antonssons bok bidrar till är en förståelse för Pounds geni, delvis exemplifierat i de brevcitat som infogas. Han tänker på tvären, skriver i kamp mot tillvaron, och det är nedsättande att reducera en människa till det ena eller det andra – alltså, att antingen förminska hans fascistiska engagemang, eller att göra honom galnare än han var, för att försvara utfallen mot andra människor. Sanningen kan alltid nyanseras. Pound går in i problemen vid sidan av, och utvinner stenhårda formuleringar om konstnärlig storhet, hos författare som beskrivs som ”persistent battlers for truth” (har konstnärens uppgift skildrats vackrare?).

Det kryptiska med Pound är förstås att han som poet är så oerhört empatisk, så inkännande i sina dikter: ja, nästan suveränt (med)mänsklig, och samtidigt så oresonligt hatisk och fördömande som privatmänniska. Kryptiskt – eller bara helt följdriktigt. Dikterna är både sterila och organiska, med en diktion som nonchalant blandar det gatusmarta med det boklärda, gör ingen åtskillnad. Det oberäkneliga inslaget hos Pound är samtidigt det som gör honom så spännande: att vara oförutsägbar är en värdefull egenskap i poesin. Människor är bara delvis djur, som följer instinkter i alla situationer: djur ska du aldrig vända ryggen till, för du vet att de är inget att lita på.

Pound är en poet att vara rädd för: jag ger inte mycket för poeter som du alltid vet var du har dem, att de alltid ska hålla sig inom prydlighetens pryda ramar. Pound är expansiv – liksom Walt Whitman, som också är så där besvärligt jobbig med sin kombination av självhävdelse och sympatisk medmänsklighet. Om han är galen är han galen med humorn i behåll, ungefär som Hamlet; han lyckas rentav trolla bort både galenskapen och sig själv.

Det blir en frustrerande kort bok om Pounds förhållande till Sverige, ibland exemplifierat i hans korta brevnotiser till svenska adressater. Det är en uppslagsrik bok, som trots sin korthet ändå utgör något av ett uppslagsverk, tack vare de gedigna kunskaperna. Och den blir också ett inlägg i den eviga debatten om Nobelpriset i litteratur, om det ska handla om testamentets delvis olyckliga formulering om ”idealisk riktning” eller enbart mäta litterär kvalitet. Antonsson lyckas beröra Akademiens bara delvis förståeliga beröringsskräck inför allt som inte är ofarligt och desarmerat. Pound är inte det enda offret för denna kult av det harmlösa.

4 kommentarer:

  1. Bra jämförelse mellan Pound och Kurtz. Liksom Nietszche (i hans fall "i förskott" eftersom N med skäl kan sägas ha förebådat framtiden) förkroppsligar Pound det tjugonde seklets djupa kluvenhet, det är både demokratins och tyranniets sekel, både modernitetens, humanitetens, gaskamrarnas och fanatismens århundrade. Och Pound är en del av detta, utan skyddsnät. "Lösningen" att poeter och vanligt folk inte ska syssla med politik annat än genom att underordna sig demokratin och ämbetsmännen, lyda deras paroller, missar helt det allvarliga i problematiken. Pound är ju en som inte låter andra tala i hans namn när det gäller viktiga frågor, det är något han bara inte kan.

    Och oavsett hur fel han hamnade under 30-talet så bottnar hans politik under den tiden och sedan under kriget naturligtvis i en vrede äver förstörelsen av liv, skönhet, bildning, över det han ser som missriktad, felvuxen ekonomisk och mänsklig kraft, ilska över lögn och girighet ("usura"). Lord Byron skulle ha känt igen det, Doris Lessing likaså. Skillnaden är att Pound inte hittar någon vettig rörelse att kanalisera denna vrede och desa tankar till, och redan från slutet av 20-talet blir han ju också allt mer isolerad från tidigare vänner och kolleger, allt mer isolerad i sin värld. Men om man tänker på hur lealöst demokratierna faktiskt ageradde under 30-talet och hur litet de ofta i praktiken hade att erbjuda de många, så är det inte obegripligt att Pound och andra lkunde se fascismen som ett alternativ.

    Hade man velat vara konsekvent hade man förstås skjutit Pound som krigsförbrytare. Att sätta honom på mentalsjukhus var ett sätt attundvika skammen av att trots allt ha avrättat en poet som redan började framstå som ne klassiker med sina verk från yngre dagar. men att Akademien sedan skulle ge Nobelpriset åt en man som suttit på¨mentgalsjukhus och hållit antisemitiska radiotal åt Mussolini - nej, det gick inte heller (jämför DBC Pierres Bookerpris som ledde till avslöjandet om grovt bedrägeri av författaren i det förflutna, en affär som han dock klarade upp med de berörda). Heder åt akademien för att de ändå diskuterade saken!

    SvaraRadera
  2. Mm, men ännu mer Coppolas Kurtz då, från Apocalypse Now - han som rentav sänder radioprogram från den vietnamesiska djungeln ...

    SvaraRadera
  3. Mentalsjukhus, fel åsikter och ett destruktivt leverne. En vanlig dag på jobbet i många konstnärsbiografier.
    Det motsatta - ett politiskt korrekt liv, god fysisk hälsa och sunt förnuft har väl sällan varit mylla för stora poeter och konstnärer?
    Rätt konstigt ändå att privatpersonens livsstil och åsikter måste vara med i bedömningen av konsten.

    SvaraRadera
  4. En intressant principiell fråga.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.