Karons tunnelbana, Ida Linde, Norstedts

Tunnelbanan förbinder människorna. Ida Linde förlägger handlingen i sin nya diktsamling – efter ett par starka, uppmärksamma och klart läsvärda prosaböcker – till denna mytomspunna plats. Men istället för att betona storstadsromantik och lukterna av ozon och blockbromsdamm skriver hon i Karons tunnelbana en hårt mallad intrig där alltså självaste Karon tar plats som lokförare. Ja, han byter ut sin färja mot loket och för passagerarna längs ett Styx som flyter rätt in i berget.

 

Suggestivt och effektivt, minsann. Underjorden blir både metafor och bokstavlig plats. Karons uppdrag i myten är att frakta de döda, här de något mer levande, vad det i förstone verkar, för säker kan man inte vara. Växelvis med hens monolog (iklädd strumpbyxor och nagellack vore det fördomsfullt att könsbestämma karaktären) förekommer nio stycken som heter ”Passagerarens sång”, där olika röster berättar om sina liv, något som skapar förutsättningar för en kollektiv dikt, där det gemensamma ges uttryck. Alltmedan Karon registrerar, ser och bekräftar dessa passagerare, och ett och annat lejon som rör sig på stationerna.

 

Karon har också nog av sina egna problem:

 

Jag önskar att jag kunde stå till svars

inför barnen

Att jag var tillsammans med dem

Men de har redan växt upp

De är försvunna

Jag missade dem

trots att jag varje dag var hos dem

Höll dem

 

Vad vill Karon när hen tar plats i vår tid? Hejda tiden, försöka fånga de ögonblick som gäckar oss och flyr. Döden är ständigt närvarande i våra liv: kanske vi inte ska bli så förvånade över att Karon tar plats mitt ibland oss då, med sin tilldelade uppgift att frakta oss från en plats till en annan. Från livet till döden eller bara från hemmet till arbetsplatsen: i Lindes version suddas gränserna ut, och det som sett levande ut ter sig plötsligt dött. Det finns också en lågmäld dramatik i hur de olika ödena beskrivs, till exempel ett barn som yttrar några oerhört laddade rader: ”Säg inte hejdå till mig / om du inte verkligen menar / att du tänker lämna mig”.

 

Karon blir enbart ett namn, liksom för att visa att vem som helst kan vara Karon. Det finns en ”älskling” i Karons liv. Karon har fått ett uppdrag som ibland liknar ett straff, och det som blir hans syssla handlar allt mer om att rädda den som gått förlorad. Så blir hen både identitetslös och en given yta för identifikation.

 

I en av dikterna funderar Karon på ”kronprinsessan”, och en förutsägelse om abdikation. Den kom snabbt, tänker man först – hon ska ju tillträda först, men det är också något i den dikten som är både ömsint och brutalt. En förståelse för det osmakliga i att vara kronprinsessa, parad med en fientlig udd riktad mot det avstånd som skapas mellan ett folk och en kungafamilj. Och Karon rör sig mellan det verkliga och det påhittade, mellan autentiska riktmärken och fiktiva orter.

 

Tidigare har bland andra Ola Nilsson och Malte Persson sjungit tunnelbanans ambivalenta lov, i romanen Isidor och Paula respektive diktsamlingen Underjorden – om man så vill kan man också tänka på Tomas Tranströmers dikt ”Resan”, med sin kliché om livet som en resa mot ”slutstationen”. Lindes tonfall är mildare, på ett ytligt plan mer försonligt. Men det skapas också glimtar av oro. Det är ett dödens tåg Karon för, och det är kusligt hur denna glidning sker, hur döden blir en nyans i livet – en skuggning. Detta körverk är både existentiellt och vardagligt när det kränger fram på sin lagda räls av livfulla diktrader.