Tillsammans i mörker, Hanna-Linnea Rengfors, it-lit

HLR är inte bara en allmän förkortning för Hjärt- och lungräddning – det är också initialerna på en hjärt- och lungräddande författare som heter Hanna-Linnea Rengfors. Hon debuterade för två år sedan med två böcker: diktsamlingen Närhetsprincipen och romanen Candy. Otvetydigt bra böcker. Nu har hon skrivit en bländande roman, Tillsammans i mörker, passande nog med ett brinnande hjärta på omslaget. Här sätts hjärtan i brand – hos hennes karaktär, jo, men också hos den här läsaren.

 

Det är en brett upplagd kollektivroman som sträcker sig över tjugo berättelser, med ungefär lika många karaktärer, och det utspelar sig för cirka tjugo år sedan och i nutid. Kompisgäng bildas och splittras, äktenskap ingås och går sönder av otrohet och våldsamheter. Corona-pandemin skär rätt in i skeendet i nutidsberättelsen, men ännu mer påverkas personerna av begångna misstag och oegentligheter från det förflutna.

 

Om det ens ska kallas roman, för den delen. Rengfors gör något helt eget av alla anspråk på epik, och kopplar fiffigt ihop novellens teknik med romanens bredare anspråk. Upptakten är ohygglig, med ett avbrutet självmordsförsök. Sedan vidtar flera våldsamma handlingar i både det förflutna och i nutid, händelser som ibland verkar utspela sig i något slags gränsland mellan fantasi och verklighet. Rengfors är bra på att portionera ut informationen i väl avvägda doser, så att man som läsare kan ana sig till vad som ska hända, men ändå drabbas av chock när det väl inträffar. Du blir inte frustrerad, utan manas att läsa vidare.

 

I romanen förekommer flera analyser av queera kärnfamiljebildningar, av kulturellt, ekonomiskt och socialt kapital, av distinktioner mellan att vara åtrådd och att åtrå, och av att vara bortvald. Allt är skildrat på en glasklar prosa som inte har putsats till förbannelse, utan tillåtits behålla nödvändiga motsättningar. Här har vi att göra med en författare som vet att fiktion behöver friktion, och att en analytisk berättarstruktur ändå kan ge utrymme åt känslomässiga eruptioner.

 

Som huvudpersoner bland dessa många karaktärer kan man utpeka Tiden och Kärleken, att Rengfors hela tiden återkommer till den Frihet som är viktigast av allt i en kärleksrelation, och att en kärleksrelation kan se ut på så många olika sätt. Här är bisexualitet norm. Rengfors har också en unik förmåga att göra dialogen autentisk, som när hon låter ett ”Men du” indikera hur ett riktigt samtal ser ut (och inte ett som sanktionerats av stränga skrivskolelärare). Det är många karaktärer att hålla reda på, men när två av dem, Janni och Nathalie, förälskar sig i varandra sker det med en sällsynt omedelbarhet:

 

   Du har världens vackraste ögon, sa jag [Janni].

   För att jag tittar på dig, sa hon [Nathalie].  

 

Kärleken kommer i olika versioner, men är alltid densamma, har samma kärna. Det vill säga: den är värd att offra allt för. Det är en kärlek som överskrider livet och döden, i denna roman som verkligen vill överskrida och anstränger sig för att berätta mer än plattityder. Därmed är det inte obefogat att säga att det är kanske det sexigaste jag har läst av en svensk prosaist sedan Rut Hillarp.

 

För det här är en sexig, intelligent och våldsam roman, där sexualiteten blir både flyktförsök och ansatser till att möta sig själv; det är en frigörande sexualitet med sikte mot det oåterkalleliga. Temperamentet som styr Rengfors stil är hätskt, och hon vet – liksom Hillarp gjorde – en hel del om de sår som kärleken och livet orsakar, både de kroppsliga och de själsliga. Hennes karaktärer är ärriga, och de bär sina skavanker kanske inte med stolthet men med en slags värdighet. Och Rengfors är bra på att fånga och avlyssna nyanser, och gör sina karaktärer distinkta när hon betonar deras särdrag. Hon har lärt sig vad som gör varje människa unik.

 

En av karaktärerna är författaren Hanna utan H, som beställer en gravsten i sitt eget namn men får den felstavad. Här släpper Rengfors in oss i författarverkstaden när hon diskuterar sitt skrivande med sin mentor och älskare Jonah:

 

Det sista jag gör är att lägga in orenheter. Små skorrningar. Ibland lyfter jag ut helt bärande bilder ur texten.

Jonah njuter av att upptäcka felen, att ge mig hantverksråd och hålla små föreläsningar. Det är ju textens enda syfte. Att ge honom den njutningen.

 

Det är så här realismens slipsten ska dras, helt enkelt. Rengfors visar med sin innovativa roman hur kaotisk världen är, men också att vi människor hålls ihop av två saker. Dels de osynliga trådar Taylor Swift sjunger om, och dels av de cirklar som expanderar och krymper om vartannat i takt med våra åtbörder. Våldshandlingar styrs av impulser mer än av planering och strategi, att saker bara plötsligt händer.

 

Jag vet inte om det har märkts, men jag mer än gillar verkligen den här romanen, så mycket att jag vill avslöja att det är mitt hjärta som brinner på omslaget. Det är en nästan 400 sidor lång roman, och när jag slår ihop den blir min första tanke att vilja läsa om den. Här finns sådana bladvändarkvaliteter, samtidigt som prosan är så kryddig att den har sting och bett. Som både musikalisk och textuell intertext fungerar Holes skiva ”Celebrity Skin”, och det är ett högst passande soundtrack, för Rengfors roman är lika mycket som detta 90-talets veritabla mästerverk både polerad och hårdför, lika mycket melodiös pop som oöm rock.