Doktor Elgcrantz, eller Faust i Boteå, Göran Hägg, Wahlströms & Widstrand

1983 utkom Göran Hägg med en nidskrift i syfte att torpedera staden Umeå och dess universitet. Bakgrunden till Doktor Elgcrantz, eller Faust i Boteå var ett kort vikariat som Hägg utsattes för vid Umeås universitet och det som följde var då en bearbetning av denna erfarenhet. Den unge lektorn Mårten Elgcrantz har gett ut en ekologisk diktsamling och specialiserat sig på den svenska romantiken. Han möter dock bara motstånd väl installerad i sin kortvariga sejour.

 

Tiotalet år senare pluggade jag själv fem år på universitetet, som är tydligt utpekat i Häggs nyckelroman. Lokalerna var sig lika, och jag minns lärare som fortfarande fick något svart i blicken när romanen omtalades. Och den var fortfarande omtalad, denna bok, ett oläkt sår. Bland de utpekade litteraturvetarna fanns Birgitta Holm och Magnus von Platen, under påhittade namn. Här raljeras över allsköns teorier i svang. Att de på institutionen har mage att rekommendera Gilbert och Gubars The Madwoman in the Attic finner Häggs protagonist svårsmält, något som så ter sig onödigt reaktionärt. Likaså att huvudintrigen kretsar kring en avhandling om Kalle Anka – varför inte en avhandling i litteraturvetenskap om Kalle Anka?

 

På omslaget kikar Per Åhlins kritteckning av Mårten Elgcrcrantz fram, ett porträtt som har flera drag gemensamma med Göran Hägg. Förebilden är förstås Strindberg, och även denna satir är effektiv och ofta fyndig. Ett problem med satiren är att den så fort blir daterad. Ofta nog blir dessutom stilen tröttsam och förutsägbart i sin monotoni. Det är också gott om upprepningar av favoritargumenten: ”Boteå är en stad av förkortningar”, ”Boteå är ensamhetens stad”, till exempel. Och de typiska talande tystnaderna är frekventa, liksom utfall mot bristen på bildning och kultiverade samtal, och ingen forskning av värde bedrivs. Vad som härskar i det Umeå som Hägg kallar Boteå är småsintheten, avunden, intrigerna och skvallret. Vad som härskar hos Hägg är en benägenhet att flitigt umgås med överdriften.

 

Ändå är Häggs satir inte enbart riktad mot just denna gudsförgätna plats: ”De flesta människor har aldrig tänkt en originell tanke i hela sitt liv. Det är i det avseendet ingen skillnad mellan bilverkstan, grundskolan eller universitetet.” Elgcrantz får i uppdrag att utbilda blivande svensklärare, alla antagna med femmor (alltså A:n) i snitt, så som det var på den tiden, att bara de allra mest meriterade kom in på lärarutbildningarna – något som har ändrat sig. En sak som förblivit densamma är de progressiva idéerna, bara att de ges nya begrepp, såsom det som här kallas ”elevrelevant” lärande blivit ”eleven i centrum” eller ”möta eleven där hen är”. Frågan ”kommer det här på tentan” är också evig.  

 

Elgcrantz bedövar sig med erotiska äventyr, något som tillhör stapelvarorna i Häggs romanvärld. Det hela är skrivet med pikaresken som modell, en genre som är lika charmig som den är tröttsamt statisk, eftersom den är så intresserad av att bevara en viss tidsepoks unkna ideal. Därför finns det en dubbelhet i romanen: den är kanske mer kuriosa än njutbar litteratur så här nästan fyrtio år efteråt, när det värsta av dammet har lagt sig, eller borde ha lagt sig. Sådana här sår har en benägenhet att vara svårläkta, och om Häggs syfte var att ramponera självförtroendet hos Umeå universitet var det svårslaget i sin framgång.

 

Bara man fördrar plattheten finns det mycket som är intelligent i denna ironiska roman, och den har behållit en del av sitt läsvärde, bland annat eftersom universitetsromanen är sorgligt eftersatt i Sverige. Therese Bohmans Aftonland från 2016 och Martin Engbergs En enastående karriär från 2017 är två undantag, men efter Häggs trevare kan jag inte på rak arm komma på så många fler som inte enbart koncentrerar sig på studier, utan också inkluderar lärare och lärmiljön. Fast denna roman har rimligen blivit en klassiker enbart i Umeå.