Vivian Gornick är ett år yngre än Joan Didion, och skriver liknande texter – en urban streetsmart prosa, på ytan disträ och självupptagen men intensivt inriktad mot andra människoöden, och fixerad vid att skildra hur den amerikanska identiteten befinner sig i konflikt med den egna. Gornick är betydligt mindre känd, åtminstone i Sverige, även om hennes uppgörelse med mammans inflytande – Starka band – utkom i nyutgåva så sent som i höstas.
Starka band är en stark titel (engelskans Fierce Attachments är ännu starkare), och även den bok som nu har översatts har en stark titel. Den udda kvinnan och staden lånar halva titeln från en 1800-talsroman av den numera mestadels bortglömde George Gissing. Han är en av de många författare som Gornick anropar. Där finns också Henry James, och mindre bekanta namn som Mary B. Miller, Seymour Krim och Evelyn Scott. Några andra är stadsskildrarna Dickens, Baudelaire och Hugo. Precis när du hinner tänka att det är som att befinna sig i en Wes Anderson-film berättar hon att en av författarna hon är vän med heter Eli …
Gornick rör sig i staden, och bland sina minnen. Om förra memoaren upptog barndomen är det här ungdomen som är huvudfokus. Men också stadspromenaderna. I staden – New York, vad annars? – finns vännen Leonard, och de förenas i sin faiblesse för ”det trasigas politik”. För säkerhets skull får vi veta att han är bög redan med detsamma. Hans funktion verkar mest vara att skingra hennes blå dunster.
Nog är Gornicks röst självmedveten, men kanske inte direkt självupptagen, förutom på ett ytligt plan. Hon uppsöker olyckan, och försöker göra sin ensamhet uthärdlig. Det är en urgammal metod för flanören, och hade hon varit mindre Amerika-centrerad kunde hon ha nämnt Söderbergs Doktor Glas som en inspiration (eller varför inte Jean Rhys Godmorgon, midnatt!). Men den här kärleken till staden som Gornick uttrycker – explicit och implicit – blir jag inte helt klok på. Inte heller lyckas hon helt utreda vad det är som gör henne så olycklig.
Åtminstone inte om man bara låter den här boken berätta, eftersom Starka band från 1987 gav den fördjupning som här saknas. Hon väljer att avstå barn, har ett par olyckliga äktenskap. Sen väljer hon bort också kärleken, men inte vänskapen. Som sagt skriver hon en del om sex, och det är frispråkigt, men hon gör inget av sin analys, har inget vettigt att säga. Hon återger situationer på ett protokollartat pornografiskt sätt, ungefär som när Pulp sjunger ”This Is Hardcore”: ”That goes in there / then that goes in there / and that goes in there”.
Staden är rik på händelser, och en av behållningarna med boken är hur hon återger replikskiften mellan främlingar. Någon gång berättar hon om situationer när hon ingriper men bemöts av oförståelse eller öppen fientlighet – då känns det som att hon inte längre beskriver det New York och dess gästvänlighet vi annars får höra så mycket gott om, utan det är som i Sverige, där du antas vara antingen full eller galen om du tilltalar någon du inte känner.
Så finns något typiskt i Gorncicks skrivande: det är så snacksaligt. Hon längtar efter det ideal John Keats föreskrev: att helt gå in i sin egen värld och finna den tillräcklig, att det är i vistelsen med de egna föreställningarna vi blir till som människor. Man kunde också uttrycka det så här: först när vi inser de begränsningar som det egna medvetandet sätter upp som vi på allvar kan begripa det som befinner sig utanför oss, det som tillhör något vi kan kalla den metafysiska sfären. Där finns Gud, där finns kärlek, där finns det oförklarliga. Det kan vi inte förstå så länge vi inte lämnar våra egna behov åt sidan.
Visst är det en intelligent bok, och ibland spirituell, men också rörig, med en berättelse som rör sig med tvära kast. Även om det är en del av estetiken blir jag lätt åksjuk. Hon byter spår, och alla anekdoter är långt ifrån intressanta, och en del av episoderna är bara poänglösa. Gornick rannsakar sitt liv, och är till hälften road, till hälften besviken. Så är det nog för de flesta av oss.
Men i sanningens namn är hon också skarpsinnig: ”Det är vår kulturs största illusion att våra erkännanden skulle visa vilka vi är”, lyder en av många bon mots, och det finns bland alla lösryckta miniporträtt en del finstämt vackra karakterisingar, som när hon skriver om en viss kvinnokarl:
Och så en dag insåg jag att det inte var oss han höll på avstånd, utan sig själv, och att det var något som hade formats i ett fjärran förflutet. Jag minns att jag tänkte (precis som jag tänker nu) att Tomas var en av de människor som är förutbestämda att vara en främling inför sig själv.
Så läs gärna den här udda boken, men glöm för all del inte bort att komplettera med Starka band för att inte bli utelämnad åt fragment och splittring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.