Liljor i Saron, Erik Johan Stagnelius, Nirstedt/Litteratur

Bara en liten smula försenad till sitt 200-årsjubileum anländer Erik Johan Stagnelius debutdiktsamling Liljor i Saron i Nirstedt/Litteraturs förnämliga poesibibliotek. Förseningen är ursäktad för denne dåtidens Thorsten Flinck. Han skapade odödlig poesi. Eller med Malte Perssons ord i förordet till denna nyutgåva, efter att ha tecknat en fin kurva över dualismerna i verket och konstaterat hur lite vi vet om hans levnadsöde: ”Det som återstår av honom är poesin. Eller om man så vill: själen.”

 

För lite drygt tio år sedan utkom Svenska Akademiens box med Samlade skrifter i fem volymer, där Liljor i Saron var ett av huvudnumren i den första delen, med de dikter som publicerades under Stagnelius livstid. Det man går miste om i den här vackert magentafärgade boken från Nirstedt/Litteratur är en kommentarsdel – åtskilliga referenser till antika och kristna och myter tarvar en förklaring ibland. Eller? Plötsligt blir jag osäker: min första läsning av Stagnelius var i en billig pocketupplaga som också den saknade fotnoter, och nog blev jag ändå övertalad och överrumplad av dikterna.

 

Stagnelius rykte som poet vilar i hög grad på de fynd som gjordes i säckar som upptäcktes två år efter att denna bok publicerades. Här har han i stället samlat i tre häften ett antal dikter som i avsaknad av de kändaste antologismyckena ändå visar prov på både bredd och djup, och den sällsamma kraft som utgår från denna romantikens stora namn (om Tegnér ursäktar). Det andra häftet består av Martyrerna, en dramatisk skaldedikt som jag till skillnad från Persson i förordet inte är riktigt lika imponerad av. Den som vill ha mer av förlorat hopp finner dock mycket av den varan där.

 

Det som håller samman Stagnelius dikter är oron. Hans versteknik är oklanderlig, och språkkänslan är nästan på nivå med Frödings – här ljuder svenskan så ofattbart vackert, och det är hela tiden utfört med både lätt och tung hand (dualismen igen). Den tekniska fulländningen blir aldrig steril eller mekanisk, och som jag uppfattar det är det just oron som skänker dynamik och liv till dikterna.  

 

Ett av dessa inslag som gör dikterna levande är suckarna. Här finns favoriten ”Suckarnas mystèr”, men överlag är det suckarna som är just den här poetens signum: här suckar allt, kort sagt. Anders Olsson har ju också gett ut essäboken Vad är en suck? om just suckarnas betydelse för Stagnelius.

 

Det är sorgsenhet och elände, ja, som vanligt hos det romantiska temperamentet, där skönheten reduceras till en efemär skugga blott, vars förmåga att alstra sorg och tårar är beständig:

 

Hvad är skönhet då? En himmelsk skugga,

Röjd i tårarne, som evigt dugga,

Isis! på din bleka moderskind.

Hvad är kärlek? En narcissisk villa

Känslor för en bild i vattnets stilla,

Härmande kristall elysiskt målad,

Grumlad af ett fallet löf, en vind.

 

Som synes behålls den gamla stavningen, som onekligen för oss närmare tidsepoken från det begynnande 1800-talet. Nog vore det skamligt om en läsare från 2000-talet skulle klaga på det och tycka att moderniserad stavning alltid är att föredra, och det är inte heller på ordnivå Stagnelius bereder eventuella svårigheter. Språket är så smidigt och rim och taktkänsla så utvecklat, att här är det bara att låta sin läsning bli följsam, lyhörd, delaktig.

 

Vi som bär det dödserotiska mästerverket om förruttnelse nära hjärtat tänker på hur han där var förskjuten av både världen och av Gud, medan han här påfallande ofta erkänner att Gud tar hand om de sina. Åtminstone finns hoppet kvar. Att det romantiska kynnet automatiskt skulle innebära världsfrånvändhet stämmer inte heller. Stagnelius är fullt medveten om vad det är som styr känslorna, och i vilken grad kärleken är beroende av självbedrägeri.

 

Suckar, skuggor och sken – sådan lyder hans värld. Och skenet må bedra, men för den bedragne var det ändå en dröm som var vacker att få … Hos Stagnelius finns en viss förutsägbarhet: diktjaget blir ensamt, dumpat, övergivet. Jo, och det är nuet som plågar, eftersom glädjen finns i det som varit och det som eventuellt kan bli. Minnet och framtiden är hans drömda och drömska poler som han knyter alla förhoppningar till.

 

Och ambivalensen är vårt öde. Trots alla försäkringar om Guds trofasta och förbarmande hand över oss blir det hoppet som skänker större lindring än tron. Det är önsketänkandet som är världsskapande här. I en av samlingens vackraste stunder ägnar sig Stagnelius åt kyrkogårdsromantik, och där möts det febrigt makabra med det stillsamt sakrala:

 

Det midnatt är, och Månens öga stirrar

Med jemrens blick till jordens hyddor neder.

Bland molnen tyst den bleka stjernan brinner.

I nattens famn jag övergivet irrar –

Mig till de fält en sorgsen Genius leder,

Der hjertat lugn för alla stormar finner,

Der evigt trygg för hvarje nöd och fara,

Tillsammans bor de dödas syskonskara.

 

Fångenskap och själens obotliga ensamhet är andra instanser som du gärna plockar med dig efter en återkommande läsning av Stagnelius. Och dessa läsningar blir lätt just återkommande, inte bara för att nyutgåvor anländer. Det säger ändå något om hur bra han är, att det han uträttade under sin korta livstid – obemärkt död vid 29 års ålder – kan fortsätta drabba även vana läsare med visst darr på underläppen.