att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 jan. 2015

Isidor och Paula, Ola Nilsson


Myten om Orfeus och Eurydike är välkänd, nästan för välkänd – åtminstone i en viss typ av litteratur, den må kallas för ”finlitteratur” eller något dylikt (vad vet jag?). Välkänd: hur Orfeus tar sig ned i dödsriket för att hämta tillbaka sin hustru Eurydike, som blivit ormbiten till döds. På väg tillbaka bryter han löftet att inte vända sig om för att försäkra sig om att hon verkligen går bakom honom, så hon får återvända till de skuggor hon tillhörde.

Rilkes dikt ”Orfeus. Eurydike. Hermes” inleder Ola Nilssons nya roman Isidor och Paula (Natur & Kultur), som en ledtråd till att han lånar myten som fond till berättelsen om titelns två personer (han har själv översatt den). Där blir Isidor en Orfeus som rör sig i den moderna underjorden – tunnelbanan – och givetvis är Paula en Eurydike. Ja, men så enkelt är det inte.



De är kusiner, och kommer från dåliga omständigheter. Romanen är indelad i tre avsnitt, där den mittersta delen går tillbaka till en barndom, där kontrasten mellan ljus och mörker ger återspeglingar åt de olyckliga erfarenheterna. Men Nilsson skriver inte för att ge oss alla svaren i paketerad form.

Och det är ju vad romanen ska användas till, romanen som konstform alltså. Nilsson är synnerligen ambitiös, och det är sorgligt att det är ett ord som i svensk kultur ofta får negativ klang, att vi helt enkelt nöjer oss med det halvdana. Det här är något att fundera vidare på: en berättelse som du inte läser och kommer till rätta med vad den innehåller eller betyder. Myten är sekundär, utan att det känns som att den tappas bort – mer handlar det om att den integreras så djupt i figurerna i ett förlopp som klarar sig utan övertydliga referenser.

För Nilsson klarar av att skriva originellt utan att det blir krystat. I skildringen av tunnelbaneföraren Isidors arbetsvardag finns en inblick i en viss typ av arbete, en inblick som är lika sällsynt som den är omsorgsfullt utförd. Det finns också humor av oväntat slag, som när ett resonemang om självmordskandidater på spåren avbryts av att det sker mitt framför ”reklam som uppmanade människor att köpa ihjäl sig.” Ett bokstavligt dödsrike.

Nu har Isidor sina skäl att reagera starkt på självmorden, då han hela tiden är rädd för att det ska vara Paula som står där på spåret och väntar på tåget. Men skildringen exponerar de typiska besökarna i underjorden: klottrarna, tiggarna, de sömnlösa – de namn- och ansiktslösa, de som inte tillhör något sammanhang. Där låter Nilsson Isidor tydligt demonstrera vilken typ av bemötande som fungerar – och inte fungerar – med dessa oönskade inslag i samhällsbilden. Provokationer föder provokationer.

Nilssons stil liknar reportaget – genom att han själv inte tar så mycket plats. Det är en nedtonad stil, som övertygande och inkännande ger kontur åt i första hand Isidor och hans ängslan. Längtan blir också romanens bärande tema, en längtan som inte känner till några gränser. Och barndomen skildras så som barnet upplever det: utan tillgång till förståelse på annat än ett känslomässigt plan.

Sara R Acedos omslag avbildar något som liknar mänsklig hud. För att ge associationer till rynkor: ”Som ådror av stilla silver gick de / genom bergets mörker”, som Rilke skriver i sin dikt. Men det är ju bara veckat papper! vill du invända. Förvisso – men det är ett trick som påminner om Nilssons roman, som använder sig av mytens namn Orfeus och Eurydike för att berätta om två helt andra människor. För det är något av fiktionskoden som Nilsson avtäcker: hur personerna från barndomen går in i en annan upplevelse och blir andra personer, rentav med andra namn (Isidor och Paula är egentligen hästnamn). De går in i myten – in i litteraturen – in i en roman. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar