En vacker bok, skapad av konstnären och poeten Helga Härenstam i samarbete med grafikern Matilda Plöjel. Boken Semester anländer i målarduk med en tecknad manet på omslaget, och fläckig av något som liknar vattenfläckar. Till boken hör också en lista på medverkande: Husdjuret, Barnet, Svanen, Nykomlingen, Flaskpostskrivaren, Nagelbitaren, Mannen, Tjocka pojken, Pojken i Stålmannendräkt, Gamla mamman, Bäckahästen, Gamla pappan.
Originellt? Jovars, även om erfarenheten är en helt ordinär semester, förmedlad i dagbokens form med veckodagar som avlöser varandra i sju veckor. En ovanligt lång semester, kan tyckas för denna arketypiska familjebildning ska samsas under semestern. Där diktjaget är höggravid med Nykomlingen i säkert förvar i magen, och där Barnet är lillgammalt och enveten, och Mannen mest grälar. Ibland kivas de på skämt, ibland bråkar de på allvar, eller så här: allvar och lek blir lika viktiga inslag i tillvaron.
Som sagt: semestern är den vanliga och lätt igenkännbara i sin tidlöshet. Det äts hallon, skickas flaskpost, läses Alice i underlandet, spelas minigolf. Det kissas i gräset vissa dagar, och andra dagar får någon näsblod. Praktiska saker ska lösas. Med hjälp av fantasin ska saker upptäckas i omgivningen, på resor i närområdet och något längre bort. Dagboksformatet uppmuntrar en spontanitet i uttrycket.
Det är en bra idé av Härenstam att låta semestern bilda ram för narrativet. Det är också lämpligt att inkludera drömpartier i kursiv stil – jo tack, jag trodde vi var överens om att det är olämpligt att återberätta sina drömmar, men här blir dessa drömmar ändå originella och tillräckligt fängslande eftersom de inte tillåts bli för långrandiga. Poesi och drömmar hör också ihop, som surrealisterna visste. Och det är något vagt surrealistiskt drömskt över hela denna skildring, med dikter som innehåller en del exempel på fantasifullt bildspråk.
Härenstam skriver en slags rapport från kärnfamiljen, och väjer inte för de ibland lite såriga stunderna. Semestern är ju en klassisk fälla där konflikthärdar blossar upp och gräl tillåts luftas lite väl frekvent. Men semestern i sig är oskyldig till detta, då det är människans eget fel att hon börjar bråka så fort tristessen sätter in. I själva verket är semestern ett idealtillstånd, det vill säga att fritiden är det och borde vara det i högre grad. Att vi fortfarande inte har fått fyradagarsvecka är det främsta tecknet på att vi fortfarande inte lever i ett civiliserat samhälle.
Det finns en dråplig humor hos Härenstam, och hon ger de bästa replikerna till Barnet, som när mamman andfått flåsar efter ett besök hos konditoriet: ”när du flåsat klart, vill du då lära dig hur man får en hönas självförtroende?” Eller när mamman äter en korv och barnet ”frågar varför min blick tittar ut i tomma intet, ’gillar du tomma intet eller?’” Annars är mamman högst närvarande, och en god iakttagare av det relationella.
Till boken hör också 22 datumstämplade fotografier som placerats i en ficka i omslagets innerflik. Det är en högst märklig bok. Diktberättelsen är i sig tillräckligt gripande, men fotona förstärker verklighetsförankringen, där man kan känna igen huvudpersonerna från dikterna. Dessa dikter klarar sig ändå utan stöttande bildsättning, och visar att poesi inte behöver förklaras. Det är inget mystiskt över Härenstams framställning, den är ljus, vacker, stämningsfylld – men också oroande i sin skärskådan av kärnfamiljens företräden och avigsidor. Hon skriver också om minnen utan att göra sig allt för beroende av nostalgi, och det är en bedrift i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.