att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 apr. 2011

Underjorden, Malte Persson

Underjorden är tilltalande terräng för poeten. Den var det för Orfeus likväl som för Dante. Nu gör en av samtidens mest snillrika poeter, Malte Persson, sin egen nedstigning i denna sin tredje diktsamling, kallar den helt sonika för ”Underjorden”, med undertiteln ”Sonetter om Stockholms tunnelbana”.

Mycket har sagts om sonetten som den svåraste av versformer, och Persson gör det inte lätt för sig, när han oftast följer Petrarcas modell, med så få rimord som möjligt. Nu lyckas han oftast undvika den käckhet som annars lätt blir fällan för sonettpoeten, genom att behålla en taggighet och självdistans, som visas av oväntade ordval och begåvade ordvitsas, där den antika guden Hermes blir en trickster, och fotbollspappor står sida vid sida med Stagnelius.

Det som kännetecknar Persson är att han är lika sträng som han är odygdig, där hans nästan vårdslöst lediga fantasi kidnappar innehållet. Han går på upptäckarstråt i språket, återupptäcker de halvt bortglömda orden, väcker dem till livs och smeker öronen med välljudande allitterationer. Han är också rolig, på det där lekfullt allvarsamma sätt som knappt någon svensk författare har vågat vara sedan Hjalmar Söderberg. Liksom sin föregångare har Persson en fin känsla för flanerandet, denna nästan bortglömda gångart, som egentligen borde passa oss stressade nutidsmänniskor bättre än all mindfulness.

För när Persson ger sig ut i och ned i Stockholm blir hans blick skarp, där han rapporterar från ett mörkt och instängt rike strax under jord. Hans bok blir ett resereportage, men även en sociologisk studie av mänskligt beteende. Närvarokänslan är påtaglig: som läsare förflyttas du till tunnelbanesätena, där poeten sitter med sin laptop i knät, och efter att ha citerat Dantes ”Ni som här inträden ...” trycker han på ”Enter”-knappen.

Vi får ett tidsporträtt av Sverige nu, med inslag som det är lätt att känna igen, alla dessa människor och alla dessa liv som poeten funderar kring, ibland med lätt sorganstruket öga, kontemplerande sin egen solitära tillvaro. Här finns ett par politiska pikar, och en hatkärlek till det ärkesvenska: ”Vi säger gärna 'du' till det förflutna, / som är passé och som det är, men niar / en framtid, vars resurser vi fräckt diar.”

”Underjorden” är skriven i öppen dialog med litterära föregångare, med flitiga redovisningar av tidigare poeter som tjusats av sonetten. Det är uppenbart att Persson i lika hög grad tjusats som han tjusar, att hans bok är ett försvarstal för den förtalade poesin, att han lyckas gestalta en kärlek till sonetten likväl som ett markant intresse för människan.

På 60-talet reste Erik Beckman med ”Inlandsbanan” i en av sina mest fantastiska böcker – till nyutgåvan häromåret hade Malte Persson skrivit förordet, och nu har han själv skrivit en uppiggande liten resebok som är självständig och intelligent, med flera skarpa iakttagelser av vår samtid, och en balans mellan livstyngd och varats olidliga lätthet.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 1 april 2011.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar