Jag tvekar en, två och tre gånger innan jag börjar läsa Claudia Durastantis roman Främlingar jag känner. Mest har det med omslaget att göra. Inte för att det omedelbart signalerar generisk feel good, men de två naivt målade munnarna liknar en 60-talsestetik som man antingen hittar hypad på Moderna Museet eller dumpad som offentlig konst på offentliga inrättningar, typ den gamla psykvården.
Men döm om min förvåning, för det är en smått lysande pärla till bok som gömmer sig bakom den signalgula flaggan. Det är en excentrisk och kaosig uppväxt som genomförs av en huvudperson som delar många drag med författaren. Claudia är ömsom ett lite barn i 90-talets USA, och senare tonåring i Italien, och ung vuxen med vissa kosmopolitiska ambitioner, där hon hamnar i London främst.
Durastanti skriver okonventionellt om en okonventionell familj, där föräldrarnas mytbildande ständigt aktiverar barnens – Claudia och brodern – beredskap för lögn, bildliga samband, allegorier, och de försåtligt vävda mönstren som bildas mellan familjemedlemmarna. Föräldrarna är döva, men vägrar lära sig teckenspråk. Det gör att Claudia tvingas utveckla en känslighet för nyanser i tillvaron, udda inslag och skevheter, och bli mottaglig för kommunikation av både övertydligt och subtilt snitt.
Det är en gränslös uppväxt, där fantasin firar stora triumfer. Men en sådan uppväxt där det står saker som att pappan på dagarna bygger hus och på nätterna raserar äktenskap tvingar Claudia också att hitta ett tillvägagångssätt för att hantera sjukdomar, svek och missöden, och utveckla finkalibrerade sensorer för turbulens. I detta tillvägagångssätt ingår en burdus och brådstörtad humor. Durastanti har med sin roman – pedagogiskt uppställd i sex delar för att illustrera en livsutveckling – skrivit en parodi på bildungsromanen, eller den manliga genren där författarjaget utforskar vad som formade honom i resan mot konstnärskapet. Hos Durastanti ser denna väg krokigare ut, mer lekfull, men också som sagt kantad av svärtat allvar, av skuggiga hemligheter.
Skillnaden mellan henne och många manliga versioner av författaren som valp har med ego att göra. Hos den manliga konstnären handlar allt om att erövra, att slå sig fram i ambitionen att bli det stora geniet. Det här gäller Goethes Wilhelm Meisters läroår, det gäller James Joyces Porträtt av konstnären som ung människa för att inte tala om Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det finns en skillnad i den hybridform som har utvecklats av främst anglosaxiska kvinnliga författare på senare tid – exempelvis Kate Zambreno, Chris Kraus, Maggie Nelson, Jenny Offill – eftersom de oftare är generösa nog att skriva inkluderande, att ta med andra perspektiv än den egna blicken.
Med andra ord: vad gör Strindbergs konstnärskap så begränsat? Lika imponerad som jag kan bli av höjdpunkterna hos denna forne gigant, nu – sorry, Strindbergsvänner – nästan helt utraderad ur svenska skolsystemet, med höjdpunkter i prosaverken Inferno och Ensam, dramerna Dödsdansen och Spöksonaten, lika uttråkad blir jag av nästan allt han arbetade med, inklusive de förutsägbart överskattade tavlorna, föga förvånande monomant genomförda. Han saknar förmågan att häpna över något annat än det egna skapandet: Strindberg föreställer jag mig som det slags självupptagne författare som inte kan gripas av och beundra något annat än sina egna texter. Vad läste ens Strindberg under hela sitt liv, förutom billiga teorier som förvrängde hans huvud? Dickens när han var elvaåring.
Durastanti är ambitiös (på rätt sätt), och utnyttjar bland andra Emily Dickinson och Virginia Woolf för att ge sin berättelse drivkraft. Hon berättar med friskt humör, och när andan faller på kan hon skriva små essäer om konstmusikern John Cage och protofeministen Mary Wollstonecraft. Hon har uppfunnit en stil som helt bärs av innehållet, och jag befarar att förlaget skulle bli gramse och hojta om upphovsrätt om jag citerade alla bitar som får mig att fnissa instämmande, men jag visar med detta lite längre stycke hur en seriös men lekfull författare utför sitt gedigna arbete. Parodin är till sin form ursinnig och förtvivlad:
Att skriva om sig själv är att minnas att man föddes med raseri och blev en tjock och strid lavaström innan man fick en hård skorpa som sprack upp för att släppa fram ett slags spirande kärlek, eller innan man slipades ner och jämnades till av förlåtelsens kraft. Att läsa om sig själv omigen är att uppfinna det man varit med om, urskilja alla lager man består av: glädjens eller den bottenlösa ensamhetens kristaller, följderna av ett minne som har förångats, bara för att inse att det inte är sant att tiden läker alla sår – det har uppstått en spricka som aldrig kommer att slutas. Det enda tiden gör är att föra med sig damm och ogräs, så att denna klyfta täcks över tills den förvandlas till ett annorlunda landskap, avlägset och nästan sagoaktigt, där det talas ett språk som man själv inte längre behärskar, lika trovärdigt som alviska.
Durastanti är en originell och intelligent författare, som med sin roman bearbetar fantasier, myter och rädslor, allt som har med en instabil uppväxt att göra. Flytten från USA till Italien blir en del av rotlösheten, men ger också en språklig osäkerhet som hon lyckas förvandla till ett vinnande koncept. Hennes roman är anekdotdriven, med en struktur som bygger på lösa boliner där kasten mellan de olika storiesarna är hastiga. Det liknar hur en roman som Niemis Populärmusik från Vittula är uppbyggd, om än Durastanti har ett något mer behärskat förhållande till magisk realism.
Det blir en berättelse där litteraturen får sträcka ut sin räddande hand till en krisande och neurotisk människa. Det är ett bekant mönster, men jag tror också att vi läsande människor i någon mening av ohejdad vana är outsiders – främlingar – och att det är ur denna existentiella ensamhet vi söker oss mot läsning (ett ord autocorrect gärna ändrar till ”lösning”, och jag kan både irritera mig och le instämmande åt denna korrigering). Det är läsningen (/lösningen) som ger oss stadga. Den italienska titeln La straniera är den feminina singularformen av främling, en titel Durastanti lånar från den polska författaren Maria Kuncewiczowas roman från 1930-talet (på svenska heter den En främling och översattes 1976). Att den på engelska fick heta The Stranger 1936 innebar att Camus senare roman oftast översatts som The Outsider på engelska.
Här finns inkännande resonemang om ords etymologier, om översättning och vad som sker när erfarenheter överförs genom olika uttryckssätt. I verkligheten är Durastanti översättare från engelska till italienska – till de författare hon översatt hör Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden och Naoise Dolans Edith och Julian (som på tal om titlar kanske hade tjänat på att förhålla sig mer trogen till originalet Exciting Times). Dessa resonemang ger också berättelsen struktur och stadga, och gör så att den blommar ut till något storartat och samtidigt omstörtande i sin skönhet.
Durastanti iakttar de orättvisa samhällsstrukturerna. Men jag imponeras också av hennes stora och rika kunskap om vad som är det mänskliga i oss. De starka intryck som Claudia upplever visar att hon antingen saknar filter eller har för starka filter inbyggda, som gör allting extra minnesvärt. I längden kan sådant bli ett uttjatat maner, men hon parerar sina överdrifter med en humor som balanserar det sardoniska temperamentet med en viss avmätthet, en distans till de egna besvären. Det är ett gott råd i allmänhet: ta inte dina olyckor med en klackspark, men låt dem inte heller sparka dig så hårt att du inte kan röra dig efteråt.
Här handlar det mycket om att känna sig fel, om att göra fel, om att säga fel. I en roman som i så hög grad handlar om kommunikation kan också sägas att mycket finns att lära för att vi ska utvecklas och bli bättre på att nå fram till vår omgivning med annat än kallprat. Durastanti skriver en rebellisk och regellös prosa, rastlös och energisk, men också av ett slag som kan hejda sig och presentera bitska sanningar – se där vad omslagets munnar ska användas till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.