No One Is Talking About This, Patricia Lockwood, Bloomsbury

I Patricia Lockwoods roman No One Is Talking About This är huvudpersonen en gift kvinna på resande fot. Hon har nått framgång på sociala medier i något som går under namnet ”the portal”, där hon uppskattas för sina utmanande skämt. Tänk: lite som tiktok, det vill säga, att skämten är ganska platta (typ: finns det tvillingar bland hundar?). Mitt i romanen kallas hon hem av sin mamma med oroande nyheter om problem, och lämnar kafélivet i Wien. Från simulacra till verkligheten. Systern är gravid, och det är problem med barnet.

 

Det är handlingen, det. Men Lockwoods roman har nominerats till flera pris, bland andra Booker och Women’s Prize for Fiction. Det är till en början inte helt lätt att förstå varför, då det är mer än lovligt rörigt och ofokuserat. Men strax infinner sig något som liknar kanske inte igenkänning eller lugn men ändå en stabilitet. För låt oss säga det med en gång: lugn är inte vad den här romanen siktar på.

 

I stället är det en kommentar av vår samtids besatthet av yta. Lockwood underminerar gärna sin protagonists egna utsagor, genom att hela tiden betona hur vår kritik mot andra alltid slår tillbaka på oss själva: ”It was a mistake to believe that other people were not living as deeply as you were. Besides, you were not even living that deeply.” För att ironin ska bli riktigt verkningsfull krävs ju att den ges en lätt touch av självironi.

 

Lockwood skriver om allas vår tomhet, och vilka metoder vi har för att fylla den. Med alkohol, till exempel, tills man upptäcker att det bara blir ett större tomrum att fylla när man dricker. Eller internetskrollande, det som fick heta domedagsskrollande nyligen. Alltså katastrofhanering. Men se hur bra – det vill säga, dåligt – det går. En bara knappt utskriven tes är att vi befinner oss i helvetet. Vad kan man göra då? Man kan resignera, men inte kapitulera. Eller var det tvärtom: kapitulera, men inte resignera?

 

Varför blir vi aldrig nöjda? Det känns som att ju mer vi har, desto mer kräver vi. Det är ju som i den gamla Sisters of Mercy-låten: ”I don’t know, why you gotta be so undemanding / One thing I know / I want more / And I need all the love I can get / And I need all the love that I can’t get too”. Pengar, kärlek, framgång, status, karriär – allt handlar bara om att effektivisera och maximera. Och portalen har förråat själva språkbruket, enligt romanens logik, som visar att vi söker oss mot allt hårdare och mer extrema uttryck.

 

Lockwoods protagonist rör sig genom världen med en stand up-rutin i ständig beredskap. Det här är en rolig roman, men skämten blir ibland aningen tvångsmässiga. Att 8 november 2016 var datumet då sex upphörde i USA kan kopplas till att en viss president vann valet – Trump är en återkommande driftkucku, och refereras till enbart som ”the dictator”. Men här kopplas det till en gullig scen där protagonisten ser ett tjeckiskt par berätta på sitt språk hur mycket de älskar varandra, och hon inser att här har något gått förlorat i det engelska språket. Det finns ytterligare vassa attacker på det amerikanska, när massakern på Utøya i Norge återges och det konstateras att det ändå är en ynnest att få leva i ett land och kunna nämna ”massakern” och alla vet vad man syftar på, till skillnad från USA.

 

Blir vi dummare? Det beror på vem du frågar. Lockwood skriver frenetiskt om cancel culture, om rasism, om misogyni, om vita privilegier, om män som är pojkar, om kapitalism, om politiska stolleprov, om toxiskt beteende, om normalisering. Med andra ord: alla de ämnen som har cirkulerat i de senaste årens mediadebatter. Därmed finns det en risk att hon likt Sally Rooney – som blurbat min upplaga av boken – reduceras till ett språkrör för en generation, när båda ägnar sig åt något som är mer oroande och mer djupgående. Helt enkelt att skriva en konfronterande civilisationskritik.

 

Som det här med att de rika förtjänar sin rikedom för att de jobbar så många fler timmar. Beror inte det bara på att de jobbar långsammare? Någon borde berätta för dem att den framgång de säker är efemär och bara leder till ännu större osäkerhet. Dessutom verkar de jobba för att undvika att ställas inför sina egna torftiga inre liv och slippa ägna sig åt sina värdelösa hobbies: åka skidor, spela golf, läsa börssidor, lyssna på Bo Kaspers orkester.

 

I den missnöjets vinter vi har hamnat i blir världen trasig. (Ja, det är en allusion till Richard III här, men till skillnad från min ungdom där Blue For Two ena veckan citerade raden och Twin Peaks gjorde detsamma andra veckan verkar vår tids populärkultur ha svalt allt vad Shakespeare heter till förmån för ICA-reklam, Mello och vinter-OS.) Lockwood skriver sin roman i korta stycken som särskiljs av blanka ytor, ungefär som Jenny Offill skriver, i en kanske medveten imitation av sociala mediers fragmentisering.

 

Den obscena och vulgära världen både skär- och genomskådas. Men Lockwoods analys är oförutsägbar och okonventionell, och hennes roman är udda – kanske det är därför jag känner mig så avståndstagande till en början. Jag är inte helt säker på att min skepsis helt skingras heller, men det kan vara bra så. Det kan räcka med att konstatera att hon gör något annat än berättar en fiktiv historia.

 

Det finns en underförstådd Alice i Underlandet-koppling, och Lockwood nämner påpassligt nog Alice. Även denna nutida protagonist finner sig i en annanhet som skrämmer och som man helst av allt vill lämna. Hon ges chansen, men tar hon den? När hon kallas hem tvingas hon i vart fall både förhålla sig till något som inte är ett meme och konfrontera sin talang för att ta lätt på tillvaron, och fundera på hur man talar om det man inte talar om?  

 

Det svar Lockwood ger är tänkvärt och ganska fyndigt, och bidrar till intrycket av en ovanlig roman. När hon väl överger det tvångsmässiga skämtandet blir det också berörande på riktigt.