Den som dödade helvetets änglar, Jan Guillou, Piratförlaget

Av Jan Guillous tidigare 52 böcker har jag läst två: Ondskan och första delen i Arn-trilogin. Det har inte gett någon särdeles mersmak, men skam den som ger sig, när vi har att göra med en skriftställare som varken ger sig eller viker ner sig. Den som dödade helvetets änglar är en bok i en ny serie som tar vid efter de omåttligt populära böckerna om agenten (?) Carl Hamilton. Det kitschiga omslaget bådar gott.

 

Guillous alter ego Erik Ponti är gammal och utsliten efter långa pass vid skrivmaskinen. Han har ryggont och vill helst åka på flygsemester till varmare trakter. Men det blir inställt på grund av Corona-pandemin, och dessutom har han hela tiden kolumner att skriva till Aftonbladet. Och så behöver han fundera kring Klas Östergren, som han fangirlar på ett ganska charmigt sätt, och så behöver han förstås klanka ner på alla kvinnliga elitförfattare som vinner Augustpriset, och det är mer charmlöst.

 

Det är ingen hejd på Pontis kverulans och bitterhet. Stor del av upptakten, och en inte obetydlig del av fortsättningen, ägnas åt att raljera över svenskt kulturliv, och ett tröttsamt trätande med Leif GW Persson om vem som skryter mest (not: båda). När han chikanerar Janne Josefsson för dåliga insatser i frågesportprogram på TV borde han kanske ha något lägre svansföring, med tanke på egna insatser i På spåret, som knappast rosade marknaden. Ponti/Guilou befinner sig på förnamnsnivå och är hej och tjenis med samtliga, men tyvärr hinner många av dem dö under berättelsens gång. Ett smolk i Guillous glädjebägare är förstås att han helt i onödan klagar på sina böckers dåliga mottagande: både den här och senast de tio böckerna om 1900-talet har konsekvent lyfts till skyarna i många recensioner jag har läst.

 

Guillou har ett visst James Bond-komplex när han väl sätter igång thrillerintrigen, och då blir titelns änglar från helvetet mer befogad (tänk engelska). Det blir en plot som kretsar kring gängkriminaliteten. Både Hamilton och Ponti möter fienden med varsin käpp, och parallellt med våldsutövandet sköts en krämpornas katalog. Guillou tar sig ändå an hemskheterna med viss rapphet, och det är stundtals ganska underhållande. En viss vapenfetischism vidtar, men den är nedtonad jämfört med de stycken som jag fick höglästa ur Coq Rogue-böckerna på 80-talet. I den här boken jagar Ponti mest när han klipper gräset, och redogör för vilka av djuren han utan dåligt samvete kan nedlägga (fjärilar, till exempel).

 

Det här är en bok som lyckas vara både gaggig och infantil. Guillou släpper inte gärna greppet om de ämnen som håller hans temperament hett – en god egenskap för en kolumnist, men fatal för en romanförfattare. Det är också självupptaget och grandiost när han tillmäter sin egen person ofantlig betydelse, utifrån hur många ”gig” han har på Bokmässan, hur många böcker han har sålt, hur många gånger han har avstått från att göra saker för att slippa bli granskad i Expressen, en tidning han verkar hata mer än något annat.

 

Att alltid vara så här snarstucken är förstås inte lämpligt, men det vore mig främmande att avfärda Guillou som kolerisk; han äger en viss smidighet när han rör sig från ämne till ämne i sina långrandiga utläggningar om sakernas eländiga tillstånd. Ännu en gubbe som i dagboksform jämrar sig är kanske inte riktigt vad svensk litteratur behöver allra mest just nu, med långa tirader om Bulletin-haveriet och Thomas Quick-fallet, alltså saker som knappast kommer att förbli angelägenheter.