Vad är det som gör en krigsroman verkningsfull? I de flesta fall bygger de mest framstående krigsromanerna på egna erfarenheter och är skrivna i nära anslutning till händelserna, som Ernst Jüngers I stålstormen om det första och Norman Mailers De nakna och de döda om det andra världskriget: båda skrevs av 25-åringar. Upplys mig gärna om det finns mer adekvata fiktiva skildringar av dessa krig. Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat är ändå den mest oförglömliga krigsskildringen, trots att Trumbo var ett barn under det första världskrig som gestaltas och att han skrev den tjugo år efter freden i Versailles.
Krig är universellt, ja, och något åt det hållet blir vi varse även i David Diops bidrag At Night All Blood is Black, som förra året fick det internationella Bookerpriset. Diop är född 1966 i Frankrike av föräldrar från Senegal, där han växte upp. Nu är han professor i 1700-talslitteratur i Frankrike. Han saknar erfarenheter från det första världskriget, men det är där denna gruvsamma roman utspelar sig, i skyttegravarna där fransmän för sin primitiva krigsföring mot en tysk fiende.
Den franska titeln är Frère d´âme (typ ”själsbroder”), och kanske det vore bra om den svenska titeln behåller den kopplingen – jag förutsätter en svensk översättning, men vad vet jag. Gott om blodspillan är det i vart fall. Alfa Ndiaye är namnet på berättaren, och han plockas från sin hemby för att bli soldat i franska armén, tillsammans med vännen Mademba Diop. Han är med berättarens mångtydiga begrepp ”mer-än-broder”, och är död redan från romanens start. En död som har orsakats av Ndiaye.
De två har växt upp tillsammans, kämpat om samma kvinnas gunst i hembyn, men medan Nidaye setts som ett kraftpaket – en idealisk soldat – fick Diop anstränga sig för att övertyga rekryteringsofficerarna. I skyttegravarna retas Nidaye med sin kamrat, sin ”mer-än-broder”, och utmanar hans mod. Med andra ord infrias J.L. Austins talaktsteori, utifrån den perlokutionära effekten på mottagaren. Här visas hur allt vi gör i någon mån sker mot vår vilja, ibland bara för att vi inbillar oss ha saker att bevisa.
Diop är bra på att visa vad kriget uträttar med människan: hur kriget slår sönder individen, söndrar och härskar. Den metod han väljer skulle kunna kallas grotesk realism och har väl egentligen mer att göra med Goyas krigsskildringar från spanska befrielsekriget i början av 1800-talet, Los Desastres de la Guerre. Ndiaye reagerar på Diops död med att hugga av handen på de tyska soldater han dödar, och samlar på dem som troféer. Till en början hyllas han som hjälte av sina medsoldater, men så småningom blir de alltmer rädda för honom och hans ohyggliga oförmåga att respektera fienden. De kallar honom ”dëmm”, en som förtär själar.
Å andra sidan visar Diop att det är exakt detta krig handlar om: balansgången mellan mod och vansinne, att det bara är en fråga om perspektiv. Nidaye har rekryterats enkom i detta syfte, att agera ut den vildhet som fransmännen placerar hos honom, så det blir en berättelse som både gestaltar rasism och toxisk maskulinitet i Ndiayes självbild. Han talar uppenbart inte franska, så hans interaktioner med auktoriteter sker med hjälp av tolk. Så blir hans egna rapporter om vem han egentligen är reducerade, förvrängda och förrådda av översättaren som inte riktigt vill meddela sina överordnade vidden av Diops vansinne.
Ndiaye rör sig i sin monolog mellan förståelse och förtvivlan. Det är en roman som gestaltar lydnadens konsekvenser, och skvallret och ryktenas påverkan på sanningen. Diops språk är präglat av upprepningar, av hård kadens, som om det är tankens staccato som ska förevisas. Och tanken rör sig i maniska cirklar ritade med svart blod, med Ndiaye hemsökt av sina svek – inte bara mot Diop. Och successivt blir hans monolog mer förryckt, och det verkar vara en annan av författarens poänger, att visa att kriget är den enda arbetsplatsen som på riktigt uppfyller den gamla klichén om att du behöver inte vara galen för att arbeta här, men det underlättar.
Så blir Ndiaye inte enbart en symbol för den samvetslöse krigsförbrytaren, utan en karaktär med viss släktskap till Dostojevskijs skurkar, och det som formas är då en berättelse om skuld och ansvar. Romanen visar också att i det skyttegravskrig som första världskriget i hög grad var blir allt du gör potentiellt farligt – till exempel tända en liten eld för att torka de ständigt blöta uniformerna eller röka en cigarett, då all rök blir en måltavla för fienden. Men här finns också en kapten Armand, som beskrivs ha en sexuell relation med kriget, och att kriget behöver sådana som han, som lever upp och frodas i sådana miljöer.
David Diops roman har kallats oförglömlig, och det är lätt att instämma. Han skildrar en person som passerar en farlig tröskel, och hur svårt det är att återvända därifrån, att dessa övergångar är oåterkalleliga. Det vore lätt att avfärda dess innehåll som skändligt och överdrivet och bara överdrivet – men jag kommer att tänka på fängelsechefens ord till livstidsfången Manny i filmen Runaway Train, när han kallar honom omänsklig, och får svaret: ”No, worse! Human!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.