Vad angår meningar är jag förtvivlad, Cia Rinne, översättning John Swedenmark, Trombone

Cia Rinne är finlandssvensk poet och konstnär, som gärna arbetar med ljud i en polyglott konstnärlig poetik utförd på engelska, franska och tyska. Hon bor nu i Danmark, och trots att hon är sparsmakat publicerad på de skandinaviska språken – hon finns representerad i den svenskspråkiga antologin 32/2011 – har hon kallats ”en smal superstar” av den danske kritikern Lars Bukdahl.

I det lilla förlaget Trombones serie ”Svavel” utkommer nu hennes korta pamflett Vad angår meningar är jag förtvivlad. Förlaget kallar det ”rekomposition”, alltså en slags sampling. Hon utgår från rader ur Gertrude Steins essä ”Sentences”, och låter dessa skapa nya innebörder – nya meningar, kunde man förstås säga på svenska. Så tar också översättaren John Swedenmark fasta på det dubbeltydiga i den engelska glosan, och växlar mellan ”sats” och ”mening”, och låter den underliggande betydelsen – ”betydelse” – fungera som en underförstådd bas i denna lingvistiska insats.

Det blir då meningar om det meningslösa. Eller snarare om det nödvändiga i att framhärda med sina meningar. Det blir också mer absurt roande än fullkomligt meningslöst. Från svenskt håll borde vi vara mottagliga för den här typen av projekt, som kan erinra om hur böcker av Ida Börjel, Malte Persson och UKON har sett ut. Att Gertrude Stein är en speciell sorts författare är väl något av en truism – hon är ständigt aktuell, ständigt inaktuell, på något sätt, det vill säga aldrig genuint kanoniserad, men heller aldrig utanför de mest centrala sammanhangen.

Som författare hör Stein till de mest användbara, och det är något Rinne tar fasta på med detta projekt. Det blir motsägelsefullt, paradoxalt, kanske rentav lögnaktigt, när upprepningarna hamrar in sina sentenser:

                      det är en sympatisk mening.

                      det är en djävligt bra mening.

                      det här är en djävligt bra mening bokstavligt talat.

                      en djävligt perfekt mening.

                      det är en enkel mening som betyder nånting.

                      på så vis är en mening helt vanlig.

                      det här är en mening av det slag som vinner uppskattning.

                      ibland är en mening riktigt välgjord.

Ja, det här är en kort bok, men ändå utmattande. Vad Rinne vill åstadkomma är kanske att dressera syntaxen, försöka tämja språket. Sådant låter sig bara göras till hälften: vi underskattar språket när vi tror att det ska gå våra ärenden – det finns något omåttligt i språket, som vi inte kan komma åt, och det ska vara så. Varken Stein eller Rinne, som båda arbetar konsekvent och ihärdigt, lyckas göra sina meningar till rumsrena installationer.

Språket är pragmatiskt, ska användas, tas i bruk. Få författare är så användbara i detta avseende som Stein, och det blir spännande att följa Rinnes snirkliga men tydliga färd genom föregångarens vägval. I Rinnes behandling finns spår av skräck – inte för inte pekar ju titeln ut förtvivlan – och det är rimligt, då språket måste bevara sin rovdjursnatur. Som det står i en av samlingens mest mörkersatta rader: ”en mening kan absolut gå förlorad.” När allt ter sig sakna mening kan det vara ett lovvärt projekt att rädda och bevara meningen.

För att komma åt språkets sannaste kärna måste vi gå omvägar. En av dessa otympliga omvägar leder till översättningen, där Swedenmark har översatt Rinnes förmedling av Steins engelska. Den översattes av Simen Hagerup till norska för förlaget Kolons räkning förra året (tillsammans med 31 enradingar, som gärna hade fått vara med här också: dessa går ännu längre in i språkets vansinniga skönhet och absurda bråddjup). Man kan läsa dem parallellt, och upptäcka hur likheter och olikheter både segrar och förlorar. Men det är väl också meningen.