Genom att använda
tolv olika röster låter Bernardine Evaristo hundra års engelsk historia komma
till tals, utifrån rasism och sexism. Sant: de flesta av rösterna tillhör
kvinnor. Också sant: de flesta av dem tillhör svarta. Men också sant: det är en
historia om män, om transgender, om annanhet, om att hitta sin identitet och
stärka den, om att försöka leva med dåligt samvete, om representation och
bristen på privilegier, om att göra sig osynlig och om att redan vara det, om
vänskap och kärlek.
Girl, Woman, Other delade årets Bookerpris med Margaret
Atwoods The Testaments. I framtiden
kommer det nog att te sig lika obegripligt att den inte blev ensam vinnare som
att Atwood inte fick vinna redan 1985 med The
Handmaid’s Tale, som ju är ganska exakt dubbelt så bra som den uppföljare
hon släppte i höstas. Därför är det lätt att se Atwoods pris som en
kompensation – sorgligt nog på bekostnad av den här mycket bättre romanen, som
inte fick tillbörlig uppmärksamhet, utan hamnade i skymundan av den mer medialt
intressanta kanadensiska författaren. Det här är Evaristos åttonde roman, och
nog förtjänar den att uppmärksammas mer, även om den kanske inte är lika
iögonfallande och sensationell som de senaste årens vinnare, George Saunders Lincoln i Bardo och Anna Burns Mjölkmannen.
Girl, Woman, Other. Dess undertitel kunde med en travesti på
Jane Austen lyda: Stolthet och förnekelse.
Stoltheten i vem man är, men som också kräver förnekelsen för att uthärda. Det
är olika berättelser, men på ett sätt också samma som vecklas upp genom de
olika rösterna. Evaristo blandar stelbent polemik med lyriska infall, och det
fungerar oväntat bra när hon berör olika kvinnofällor såsom dåliga äktenskap,
den eviga hemmafrun. Det polemiska blir inte heller didaktiskt, men är lärorikt
ändå.
Att den här romanen
är berättad i tolv olika delar, där vi följer en person i taget, är en av de
saker som gör den experimentell. Det liknar noveller, där ibland personer
återkommer som vänner till någon vi läst om hundratalet sidor tidigare. Men det
mest iögonfallande är hur Evaristo avstår från punkt och stor bokstav genom
dessa novellånga kapitel, där de reguljära styckena inleds med liten bokstav
och punkten sparas till sista stycket. En ny slags rytm skapas. Svårläst? Icke
det minsta. Här vill jag bara kort påminna om Olle Josephson som i SvD:s adventskalender för 14/12 menade att en roman utan punkt blir outhärdlig, och
hur en roman som denna – i likhet med Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport, visar hur fel han har.
Att rasism utgör
huvudtemat är både riktigt och oriktigt. Här berättas om människor som tvivlar
på sin egen förmåga, oavsett om det är inre farhågor som ställer sig i vägen
eller mobbning från andra. Det som blir tydligt är hur starkt rasismen knyts
till patriarkatet. Genom att byta tidsperspektiv, då historierna ofta filtreras
genom olika generationer, visas hur både språket kan hårdna i takt med att
tillvaron mildras. Evaristo har bra gehör för olika individers språkbyten, hur
humor blir en strategi för utsatta grupper, och en medvetenhet om hyckleriet
som omgärdar dessa människor.
Evaristo narras
genom att växla narrativ med lyrik och vice versa, när hon låter slaveriet bli
en röd tråd genom historien. Hon visar hur slaveriet må vara avskaffat sedan
flera hundra år men ändå fortsätter vara närvarande i de svartas liv. Det är en
roman om att befinna sig i underläge i alla sammanhang. Då blir klassresan en
större utmaning än det går att föreställa sig – men inte utopisk, utan
genomförbar. Det är bara det att insatsen blir så mycket större.
Genom de olika individernas
personliga berättelser tecknas bilden av normaliserade övergrepp, orättvisor
och oförrätter. En av kvinnorna är Shirley, nyexaminerad lärare omkring 1980:
she’s the one who made it, not her older
brothers
who didn’t have to do any housework or even
wash their own clothes, whereas she had to spend her Saturday mornings doing
both
who were given first helping at meals they
never had to cook, and extra portions because they were growing lads, including
megahelpings of the most desirable desserts
who weren’t punished for speaking their
mind, whereas she was sent to her room at the slightest sign of inserruction,
keep your thougths to yourself, Shirl
and while it’s true they got the strap and
she didn’t – for going out without permission or not coming home on time from
school – it was only because she never broke the rules
En annan är Amma,
som kröner sin karriär som dramatiker med en pjäs som spelas på the National
Theatre, om än det sker på viss bekostnad av hennes integritet. Det är en
händelse som återkommer genom de olika delarna, då de olika liven flätas in i
varandra. Det är feminismen som binder samman människorna, gemenskapen och den
kamp som de utför på väldigt olika sätt – ibland helt avsiktligt, ibland helt
ofrivilligt. Här visas att lojalitet inte är någon enkel ekvation, utan något
som påverkas av tiden.
Ibland blir
Evaristo möjligen för självmedveten, och språket ställer sig kanske i vägen
någon enstaka gång genom att vara för övertydligt. Det är inte heller helt
självklart en bra idé med så många olika huvudpersoner, då det lätt blir
frustrerande att säga farväl till dem precis när man lärt känna dem. Då och då
tenderar de att reduceras till språkrör för en viss idé eller inställning, med
stereotypa omdömen som luftas lite väl onyanserat, i banala kadenser av den här
typen: ”life’s so much simpler for men, simply because women are so much
complicated than them”.
Sant: det är en
rolig roman, men humorn blir en svår balansgång och riskerar att bli aningen
smaklös. Men det finns inga ursäkter för att undvika denna ofta sardoniskt
skrivna roman, där de korta kapitlen ändå för det mesta förmår teckna ett helt
levnadsöde, och där mönstren som skapas är svåra att värja sig emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.