Det är sällan vi
får ta del av översatt samtida brittisk poesi, så därför är det mer än
glädjande att vi tack vare arbete från förlaget Rámus och översättaren Jenny
Tunedal nu kan läsa Emily Berrys senaste samling. Den hette Stranger, Baby när den utkom 2017, men i
samråd med författaren har den svenska titeln blivit Picknick, blixt. Denna kryptiska zeugma är ursprungligen en
parentes i Nabokovs Lolita, då
protagonisten erinrar sig sin mors dödsfall.
En död mor är också
centrum i Berrys bok. Att uppleva en förälders död är en erfarenhet som – någon
gång i livet – delas av de flesta av oss. Ett kufiskt motto hämtat från ett
brev Sigmund Freud skrev 1929 inleder: ”Förlusten av en mor måste vara något
mycket märkligt.” Genom bokens narrativ blir Freud en följeslagare.
Något som tidigt imponerar
är Berrys omedelbara och självklara bildspråk. Det finns något som torde kallas
ytspänning i hennes dikter, och det är slående hur frekvent hon refererar till
vatten av olika slag: hav, floder, vågor, men också – tids nog – tårar. I
dikterna finns en ytspänning som ger vid handen ett lugn, men därunder finns
oron, den jobbiga vissheten. Den sorgens tyngd som pressar ned alla känslor,
och vägrar släppa sitt grepp: ”vatten kan naturligtvis / inte hålla kvar / ett
avtryck”.
Det är varierat,
men också sammanhållet. Berry testar olika stilar, prövar sig fram i det
sorgelandskap som hon ofrivilligt har hamnat i. Det är ett sätt att skriva som
i viss mån påminner om Naja Marie Aidts fantastiska Har döden tagit någonting från dig så ge det tillbaka, om poetens
saknad efter en död son. Eller varför inte Roland Barthes fina Sorgedagbok, som också tecknade de
stapplande försöken att hålla ihop verkligheten när en mor dött.
På ett plan liknar Picknick, blixt många andra engelskspråkiga
diktsamlingar, ur både ett historiskt och ett nutida perspektiv. Det är en viss
typ av format, en viss längd, och ett visst idiom. För den som till största del
läser svenskspråkig poesi kan det bli aningen frustrerande att det nästan
alltid blir så här konformt, med ett sidantal som typ alltid befinner sig
mellan 68 och 76.
Men till formen kan
Berry utmana en del, och bjuder in versaler, spalter, kursiveringar, dialoger.
Ibland kan titlarna i sig utgöra en slags komprimerad dikt, på ett sätt som
ibland blir lika skarpt som hos en annan Emily – Dickinson, alltså:
Allt dåligt är permanent
Nu när alla mina dikter
handlar om döden
känns det som om jag verkligen lever
Det mest oroande fotot är
det jag inte vill visa dig
Berrys elegi visar
hur tröstlöst det är att försöka lappa ihop sig efter ett trauma. Terapin som
hon nonchalant hänvisar till ger vare sig lindring eller tröst. Ingenting
duger, allt är lönlöst. Ja, men det kanske ska vara så? Varför inte bara
acceptera att man får bryta ihop, att det är nödvändigt att gå sönder, att vi
inte behöver vara hela hela tiden.
Det kunde uppfattas
som en onödig eftergift att ersätta originalets titel, men när Berry hänvisar
till originaltiteln får vi se att det inte blir riktigt lika starkt på svenska:
”Tom, tårögd reträtt från mor / Mamma,
baby. Främling, baby. Baby, ensam.” Barnets tilltal går förlorat när mamman
försvinner, men det som följer är ett ifrågasättande. Det sker bland annat
genom ekfraser riktade till konstnärer som Paula Rego, vilket är en snillrikt
passande referens.
Vad Berry också
visar är att det inte finns något naturligt över döden. Den är alltid en
förbrytelse. Ja, hon skriver bra dikt tack vare att allt är genomdränkt av
tvivel, av missnöje. Det finns en nästan ohälsosam obalans i hur hon både vill
och måste skriva och samtidigt sudda ut, för att hejda det som hänt, göra det
till icke-hänt. Därmed visar hon hur sårbar man blir i sorgen. Förlusten är
grundackordet genom boken. Det som övertygar mest är det ödmjuka
förhållningssättet: Berry undersöker och prövar sig fram, rör sig steg för
steg, helt enkelt därför att sådan är sorgen.
Det finns också en
outtalad fråga: ”Hur ska man veta svaret när frågan är felställd?” Att bli
berövad är hemskt. Hur ska man då klara sig? Det är knappast så att poesi
hjälper, men å andra sidan vet jag inte om alternativet är giltigt – hade det
här livet varit uthärdligt utan poesi?
En flod kan inte överleva
i havet
Jag var kall först och du
var varm
Du tog över och jag
tappade min temperatur
Du tog över och jag grät
som ett hav gråter
Jag grät som ett hav
gråter när det svalt en flod
Här finns även den
mest adekvata bilden jag sett av saknad: ”den skitfärgade natten”, skriver Berry
rättframt, och efter det finns inga andra bilder kvar, för det är så den ser ut
för den som har hamnat där. Men genomgående finns oerhört många oerhört bra
dikter i den här boken, som också är tonsäkert översatt av Jenny Tunedal, som
ger dikterna en svensk rytm som inte strider mot originalets lite burdusa och omedgörliga
idiom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.