Dramatikern
Christina Ouzounidis fortsätter utforska sin fascination för, för att inte säga
besatthet av, den antika tragedin Antigone.
För några år sedan utkom hennes Spår av Antigone, som visade flera av de tidlösa spåren i Sofokles pjäs. Sedan dess
har vi sett hur detta fruktbara antika verk bland annat manifesterats i Anne
Carsons nyöversättning från 2015 och Kamila Shamsies thriller-artade roman där
tematiken placeras i nutida terrorism-kontext, Home Fire (eller Vår älskade,
som den heter på svenska).
Ouzounidis nya pjäs
heter Terroristens kropp, och är en
slags monolog för två röster, där protagonistens syster Ismene delar utrymmet
med den döda brodern Polyneikes. Ja, den mer beskedliga, mer blygsamma systern,
och så förrädaren till bror, som tar parti för fienden och därmed ska straffas
efter döden med att bli lämnad utan adekvata begravningsritualer – en
försyndelse vars verkan blir svår att överblicka om man inte tar del av det
antika Greklands syn på döden.
Här tillhör alltså
en av rösterna en död karaktär, något som ger hans repliker en kuslig
anstrykning. Det är ett spöke som talar – en spökröst, frigjord från tiden, som
en tidlös andegestalt som för en kort stund ges respit innan underjorden kallar
igen. Här bryts inte bara Polyneikes tystnad från originalet, utan också Ismene
ges agens, när Ouzounidis i sin radikala omtolkning låter henne och inte
Antigone vara den som utför det i maktens ögon så skändliga brottet att ösa
sand över förrädarens lik, som lämnats på slagfältet.
Ouzounidis betonar
likheterna mellan systrarna, och gör Ismene till en person med häftigare
temperament än den något förnumstiga tråkmånsen från Sofokles version. Men mest
handlar hennes tolkning om förlåtelsen, och hur långt den sträcker sig. Är det möjligt
att förlåta en förrädare? Ja, lätt, säger Ismene här underförstått, eftersom
inom familjen är det något som sker spontant och utan eftertanke. Det är en
kärlek som inte bara kan utan
ofrånkomligt vill uttrycka sin kärlek
till den svekfulle.
För Polyneikes blir
hetsjakten ett livsvillkor när han återberättar hur han lämnat tryggheten för
sin oförbätterliga tillvaro som förrädare. Men Ouzounidis pjäs handlar också om
vårt behov av syndabockar. Ismenes försiktighet ställs mot Antigones stora
bekräftelsebehov. Som det ofta är i familjer – alltså, att någon tar all plats.
Finns det inte ett uns ändå av bitterhet hos Ismene, av revanschlusta, när hon
nu tar bladet från munnen och berättar historien från sitt perspektiv?
Och Polyneikes i
sin tur vill se sin insats som något utanför tiden, något som lösgjort sig från
ett etablerat skeende. Ouzounidis resonerar kring vad som får någon att välja
sida, och hur lätt det kan vara att gå från en extrem ståndpunkt till en annan
lika extrem – är det inte så vi människor fungerar ändå? Även om den här korta
pjäsen inte riktigt ger några svar visar den hur viktigt det är att vi ställer
de rätta frågorna.
Inte minst genom
att aktivera den antika litteraturen, utan att behöva anpassa dem till vår tids
ideal. Här förekommer någon enstaka anakronism, som en handgranat, men annars
dominerar det tidlösa. Kampen mellan individen och samhället fortsätter att
resonera inom oss, och kommer förstås att fortsätta så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.