18 dec. 2019

Min vän träd, Lorine Niedecker, översättning Beata Berggren, Chateaux


En av årets snyggaste böcker, och du har förmodligen inte ens sett den. Det är lilla förlaget Chateaux som ger ut böcker med den typ av omsorg och kärlek som bara kännetecknar de sanna entusiasterna. Det är böcker i ett diminutivt format, och du är väl ursäktad om de har försvunnit ur ditt flöde.

Som en av höstens böcker, eller kanske häfte vore mer adekvat, finns nu en bok av Lorine Niedecker tillgänglig. Hon är amerikansk poet (1903-1970), och gav 1961 ut denna lilla bok med sexton korta dikter: Min vän träd. Alltså en dikt färre än Tomas Tranströmers debut från 1954, och två färre än Dylan Thomas debut 1934. Men Niedeckers bok är sällsynt kort, med dikter som ingår i ett narrativ som väl får sägas knappt utgör stoff till en långdikt.


Det är dikter om drömmar, om naturen, med en blick på tillvaron som inte suddas av sentimentalitet eller idealisering. Man kunde säga att det rör sig om naivistisk dikt, men det är inte hela sanningen. Det är en syn på naturen som gått förlorad, kanske bara för att den visat sig vara motsatsen till gångbar – vi har inte unnat oss ett ineffektivt förhållningssätt till jordens resurser, ni vet det här skafferiet som vi har skyndat oss att plundra, bara för att det har funnits där.

Men Niedecker skrev alltså dessa dikter 1961, och något säger mig att syndare vaknar sent: med andra ord har vår tid aktiverat en viss typ av dåligt samvete. Niedecker verkar skriva direkt till oss, och det hör nu till en av litteraturens egenheter, detta att vara tidlös samtidigt som den kan vara tidsbunden. Hon verkställer ett evighetsperspektiv, så som man tänker sig William Blakes ord från inledningen av ”Auguries of Innocence” realiserade: ”To see a World in a Grain of Sand / And a Heaven in a Wild Flower / Hold Infinity in the palm of your hand / And Eternity in an hour.”

Ungefär lika enkelt fungerar Niedeckers dikt, som en slags barnkammarramsa doppad i syrlig skepsis (glöm inte hur mycket Blake har underskattats för sina förment gulliga ord). Hennes korta dikter befinner sig utanför eller snarare bortom tiden. Det är väl typiskt att hon skriver om en typ av respektfullt förhållningssätt till naturen och att det blivit en så otypisk inställning. Nu kanske du invänder och vill hävda att vi faktiskt blir smartare – men tillåt mig tvivla på det, med tanke på hur världen ser ut nu.

Nå, i denna onda och dumma tid kan Niedeckers dikter bli en glänta som erbjuder nya – det vill säga: gamla – tankar ett utrymme. Låt dem för all del spira där, men glöm inte bort dem, utan låt dem få fäste, nu när de visat sig vara så efterlängtade och nödvändiga. Är det att ta i om jag säger att det är dikter som vi inte kan undvara?

Jag uppfattar Niedeckers emfas åt det efemära som en bister påminnelse att vi måste värdesätta vår existens medan den finns. Världen är orolig, panikslagen, och vi kan bara hantera våra önskningar, lagra dem och hoppas att de inte ska komma till användning. Så läser jag också hennes oförglömliga detaljer, så som en emaljhink i en av dikterna, en hink med ett blått handtag, som vädjan till att förlusterna ska upphöra: ”Tänk vad som försvunnit i mitt liv! / Tillräckligt för att klara mig.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.