Stenen från grunden från 2016 hör till senare års mest
orättvist förbisedda diktsamlingar, även om den nominerades till Norrlands
litteraturpris. Skriven av Gunilla Johansson, som gjorde en sen debut 2006 med
romanen Konsten att fånga en hingst.
Nu, 78 år gammal, utkommer hennes andra diktsamling Arvid. Ett människoöde, som återberättar historien om en farbror
som tillbringade trettio år som patient i psykiatrin – eller sinnessjukhuset,
som det med rätta kallas i boken.
Här berättas om ett
liv som det såg ut förr, alltså från första hälften av 1900-talet. Det må låta
som väldigt länge sedan, men författaren, född 1941, skriver med den typ av
insatthet som bara förstahandskunskap kan ge. Det är en typisk uppväxt,
skildrad i korta nedslag, där Arvid som yngling träffar Brita och gifter sig
med henne inom kort (olyckligt nog får hon heta ”Britta” på omslagets baksida).
Johansson växlar
mellan enkla och mer raffinerade metoder när hon skriver dikt. Det är ord som ibland
separeras i en rad, och vid andra tillfällen listor med ett ord per rad. Då kan
det bli så här effektfullt: ”övervakad / kontrollerad / dirigerad / kommenderad”,
som det heter om tillvaron som patient. Det är sparsamt skrivet, ofta
övertygande, speciellt när Johansson skriver ur barnets begränsade perspektiv.
Så här kan också
ett liv se ut, visar Johansson med eftertryck. Allt ter sig vanligt,
relaterbart, allmängiltigt. Det innebär dåliga affärer, alkoholism,
självmordstankar. Någon gång kan det bli för övertydligt summariskt när
tidsskeenden ska markeras: ”Hitler nyss inspärrad och persona non grata / väljs
till rikskansler / stöveltramp / det rustas till krig / i Ådalen skjuter de
arbetare”.
Efter ett
teaterbesök, där pjäsen Leendets land
av Franz Lehár omsorgsfullt refereras av Johansson, blir Arvid sjuk och
tillbringar därefter trettio år som mentalpatient. Där styrs livet av andra,
och det är inte svårt att leva sig in i detta människoöde. Där livet också är
något som avlägsnas från patienten, något som illustreras i en av samlingens
sorgligaste dikter: ”karusellen går / tur efter tur / tar med sig en bit / av
det som var du”. Känsligt och fint demonstreras hur allt som utgjort Arvids
personlighet tagits ifrån honom.
Det blir en
berättelse som i någon mån också berör skammen hos de anhöriga. I en av
dikterna får släkt och vänner en skopa – kanske de innerst inne tyckte att det
var skönt att Arvid var ute ur deras liv? Är inte det, om än en av de mest
förbjudna av tankar, något som en anhörig gärna unnar sig i dessa situationer?
Johansson berör mer än rotar i dessa tankar.
Det är en bok som
blir en resonanslåda för läsaren, och åtminstone denna läsare påminns om de fem
åren jag jobbade på Umedalens mentalsjukhus. Det är inte svårt att hitta
parallella människoöden därifrån – det är nu 34 år sedan jag började där, och
det är klart att det precis som den här boken visar ofta var en människo-ovärdig
tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.