Klubben, Matilda Gustavsson, Bonniers

Det är svårt att samla alla sina intryck efter att ha läst Matilda Gustavssons omskrivna reportagebok Klubben, som utan överdrifter måste kallas de senaste veckornas överlägset mest omtalade bok. Till det svåra hör den dubbla känslan att det mesta är bekant men ändå skildrat på ett sätt att man ständigt tappar hakan. Ett huvudsakligt intryck är ändå att det genomgående är oerhört välskrivet.

Hos åtminstone mig löper ett ”men vad i helvete?” jämsides under hela läsningen. Att det öppnas nya bottnar av djävlighet, helt enkelt. Vad man lär sig? Tja, att det inte bara är Minervas uggla som lyfter vid skymningen, utan också betydligt mer suspekta fjäderfän.

Jag läser Klubben som en berättelse om makt, om den tystnadskultur som samhället stöttat och uppmuntrat sedan typ alltid, men som blivit allt svårare att upprätthålla med de krav på transparens som moderna medier lyft. Metoo-hösten 2017 inleddes med Harvey Weinsteins fall, något som kom som en chock för utomstående, trots att – som Gustavsson pedagogiskt inflikar – Courtney Love varnade för honom redan 2005. Strax därpå publicerades hennes ambitiösa reportage i DN, med arton vittnesmål om Jean-Claude Arnaults övergrepp. Kom det som en chock? Knappast för den som haft någon insyn i svenskt kulturliv sedan början av 90-talet. Mest chockade verkade – ironiskt och tragiskt nog – Svenska Akademien ha varit.

Mitt ”men vad i helvete?” handlar väl mest om tvivlet: hur kan det här vara sant? Inte så att jag på minsta vis ifrågasätter, tvärtom har alla berättelser om Arnault bekräftats långt tidigare. Vad Gustavsson gör med sin bok är att skildra två skeenden: dels hans revansch efter flera misslyckanden som fotograf och operaregissör under 70- och 80-talen, och dels historien om Forum, den mytomspunna klubben i källaren, där så mycket god kultur skapades och diskuterades, men också mycket ond kultur frodades i form av usla arbetsvillkor och olika former av missbruk.

Gustavsson växlar mellan ett biografiskt porträtt av Arnault, intressant främst i hur hon demaskerar honom som gentleman och – med Horace Engdahls famösa ord – ”vivör”, och en skildring av arbetsprocessen med DN-reportaget. Att hon själv står en smula vid sidan av det litterära kotteriet är nog en förutsättning för att det blivit så lyckosamt: hon hade varken egna eller andras intressen att bevaka. Det är också i hög grad ett självständigt arbete.

Det finns något häpnadsväckande naivt i hur många genom åren har förhållit sig till Arnault. Så motiverar pianisten Love Derwinger, en av dem som ställde upp på de dåliga arbetsvillkoren, sin fascination för fransosen med att han kunde mingla – en egenskap dessa svenska försynta konstnärssjälar var omåttligt avundsjuka på. Det är troligt att det fanns en inte försumbar dos av kanske respekt och beundran för Arnaults sexuella förbindelser.

Så här i efterhand, med det nersolkade facit i hand, framstår han ju som inget annat än urtypen för en charmig charlatan, en miserabel mytoman. En andra rangens sol- och vårare. Förlåt mig om jag kommer med dåliga nyheter här, men det måste sägas: lita aldrig på en charmig människa, hen har bara dåligt uppsåt i sin svarta läderrocksficka. Det får den här berättelsen att erinra om en udda och vämjelig kombination av skräckfilm och Åsa Nisse-fars.

Gustavsson skriver rappt och flyhänt, och som sagt, hela boken är läsvärd. Främst för att hon verkligen skriver en berättelse, har en röd tråd som följs genom boken. Det blir en berättelse om bekräftelse, behovstillfredsställelse och självhävdelse, liksom om paranoia och vanföreställningar. Det handlar också mycket om makt. Återkommande ifrågasätter hon journalisternas slappa intervjuer med nya ledamoter i Svenska Akademien, med den obligatoriska idrottsrelaterade frågan: ”Hur känns det?” Mer motiverat, hävdar Gustavsson, vore det att fråga hur den nya ledamoten ställer sig till all makt som tillkommer nu.

Hennes bok är full av sådana försåtliga och ibland underförstådda frågor, som pekar ut att den är ett resultat av ett grundligt gräv, liksom att den är skickligt skriven. Kritiken mot Svenska Akademien som institution är en av bokens rödaste trådar, hur all denna makt bara tagits för given. Och varför var ledamöterna – män liksom kvinnor – så konflikträdda under alla dessa år?  

Det som inte är lika läsvärt är de ibland lite väl detaljerade beskrivningarna av hur det journalistiska arbetet går till på redaktionen, med det ljudisolerade rummets tonade glasrutor, inslag med lite väl internt intresse. Här finns också några ytliga och tendentiösa läsningar av Katarina Frostensons poesi. Samt att det så uppenbart är skrivet för en internationell publik – förmodligen arbetar översättarna redan nu på att överföra texten till franska, engelska, och säkert fler språk. Det märks i hur övertydligt Gustavsson redogör för förhållanden som svenska läsare är insatta i. 

En del av slutsatserna är också lite väl vaga, som att det är svårt att hitta kritiker villiga att recensera akademiledamöternas egna böcker, eftersom de varit rädda för att stöta sig med dem. Problemet är väl snarare att en del av ledamöterna ger ut för många böcker – hur många gånger per år kan en redaktion unna sig att recensera Per Wästberg? Jag tror att jag själv sågat alla ledamöter någon gång, möjligen med undantag för Kjell Espmark.