Alice är 25 år
gammal när hon sitter på en parkbänk och läser en gammal bok när en berömd
äldre författare inleder en konversation med henne, efter att han retfullt
kommenterat att hon verkar gilla ”gamla grejer”. Strax är de ett par, den unga förlagsassistenten
och den 44 år äldre världsberömde författaren. Tidpunkten är tidigt 00-tal,
strax efter attacken mot World Trade Center och USA:s krig i Irak.
Vid det här laget
är det allmänt känt att Lisa Hallidays roman Asymmetri har inspirerats av hennes tidigare relation med Philip
Roth, som här är en fiktiv romanfigur vid namn Ezra Blazer. I intervjuer har
hon gång på gång betonat att han är just en romanfigur, men det är också
uppenbart att hon skriver in sig i en autofiktiv tradition. Som romanens andra
huvudspår finns Amar, en irakisk-amerikansk professor i ekonomi, som blir
kvarhållen av passkontrollanter på en flygplats utanför London – dessa
historier har till en början inte något gemensamt, men kopplingen uppenbaras i
ett appendix, en författarintervju med Blazer.
På ett
historierevisionistiskt vis ger Halliday Roth – det vill säga Blazer, eller om
det är tvärtom – Nobelpriset i litteratur året 2010. Man kan undra vad Mario
Vargas Llosa säger om detta. I boken blir det tydligt att Blazer, romanfiguren
alltså, åtrår det pris som många menade borde ha tillfallit Roth. I romanens
avslutande kapitel intervjuas Ezra Blazer som ny Nobelpristagare, och där
formulerar Halliday ett försvarstal för det påhittades suveränitet i
förhållande till verkligheten – kanske en nödvändig brasklapp för den som
skriver romaner på det här sättet.
Delen som handlar
om Alice och Ezra är som en kombination av Alice
i Underlandet och Pygmalion, där den
yngre oskuldsfulla flickan trillar ned i ett kaninhål och den äldre
distingerade och sofistikerade författaren lär henne uttala Camus. (Lustig
detalj att en amerikan ger uttalsinstruktioner på ett franskt namn: i
originalet säger han ”Cam-OO”, medan han i den svenska översättningen säger
”Ca-MYY”.) Han ger henne också listor på vilka böcker hon ska läsa, lär henne
basebollhistoria, samt skickar henne att köpa glass – det äts lika mycket
oproportionerligt mycket glass i den här romanen som det refereras
basebollmatcher.
Det finns några
repetitiva inslag som det är lätt att störa sig på. Ezra kontaktar Alice när
han är i behov av någonting, markerad med frasen ”DOLT NUMMER”. Han kallar
Alice för ”Mary-Alice”, mest för att retas. Hans krämpor tar också mycket
plats: det är ryggen, det är hjärtat, et cetera. Allt det här utgör essensen i
relationen, samt glassätandet. Deras kärlek ter sig utifrån en smula banal,
speciellt när deras konversationer återges utan att komma till någon
intelligent poäng. Här framstår Ezra Blazer mest som självupptagen och tråkig.
Alice vill bli
författare, men är tveksam på sin kapacitet, speciellt när hon hittar spår av
geni hos allt hennes älskling skriver, som i en enkel lapp där han skrivit ”KÖP
TOPS!!!”: ”Bara åsynen av hans oemotsägliga handstil fick henne att känna sig
som en idiot för att hon någonsin trott att hon själv skulle kunna skriva.”
Ezra frågar om hon skriver om dem. Hon förnekar det, men han vet förstås att
det inte stämmer. Det finns ett stänk av bitterhet i hennes reaktioner.
På ett sätt är det
här en typisk amerikansk roman. Det är begåvat, välskrivet och smart, men ofta
livlöst. Det som ändå gör Hallidays insats mer framgångsrik är den
asymmetrimodell hon applicerar på intrigen. För det är inget entydigt ojämlikt
förhållande mellan det omaka paret, och det blir inte heller helt klarlagt vem
som är i beroendeställning. Ezra må ha kapitalet – både stålarna och kulturen –
men Alice är ingen duvunge som underkastar sig i sin trånad. Åtminstone inte
enbart.
Irakkriget bildar
en fond i romanens båda berättelser, på ett ibland kanske lite väl övertydligt
sätt. Och så bildar Amar en andra pol i asymmetrimodellen. Han berättar om sin
uppväxt, om sina vedermödor, om sina minnen, om sin identitet. Allt blir
förstås en motsats till Ezras smidiga och privilegierade liv, genom att
indirekt belysa hur mycket i Amars liv som handlar om ekonomi och klass, hur
ojämlikheten och orättvisorna inte går att ignorera.
Halliday visar
därmed hur asymmetrin finns i våra liv och påverkar oss, kanske än mer just för
att vi har så svårt att identifiera och erkänna den. Framgången är både ett
absolut och ett relativt begrepp. Amar har också (haft) konstnärliga
ambitioner, men det är Ezra Blazer som är vinnaren i det racet. Halliday får
också in en fin pik mot Svenska Akademiens floskulösa motiveringstexter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.