Girl, Woman, Other, Bernardine Evaristo, Hamish Hamilton

Genom att använda tolv olika röster låter Bernardine Evaristo hundra års engelsk historia komma till tals, utifrån rasism och sexism. Sant: de flesta av rösterna tillhör kvinnor. Också sant: de flesta av dem tillhör svarta. Men också sant: det är en historia om män, om transgender, om annanhet, om att hitta sin identitet och stärka den, om att försöka leva med dåligt samvete, om representation och bristen på privilegier, om att göra sig osynlig och om att redan vara det, om vänskap och kärlek.

Girl, Woman, Other delade årets Bookerpris med Margaret Atwoods The Testaments. I framtiden kommer det nog att te sig lika obegripligt att den inte blev ensam vinnare som att Atwood inte fick vinna redan 1985 med The Handmaid’s Tale, som ju är ganska exakt dubbelt så bra som den uppföljare hon släppte i höstas. Därför är det lätt att se Atwoods pris som en kompensation – sorgligt nog på bekostnad av den här mycket bättre romanen, som inte fick tillbörlig uppmärksamhet, utan hamnade i skymundan av den mer medialt intressanta kanadensiska författaren. Det här är Evaristos åttonde roman, och nog förtjänar den att uppmärksammas mer, även om den kanske inte är lika iögonfallande och sensationell som de senaste årens vinnare, George Saunders Lincoln i Bardo och Anna Burns Mjölkmannen.

Girl, Woman, Other. Dess undertitel kunde med en travesti på Jane Austen lyda: Stolthet och förnekelse. Stoltheten i vem man är, men som också kräver förnekelsen för att uthärda. Det är olika berättelser, men på ett sätt också samma som vecklas upp genom de olika rösterna. Evaristo blandar stelbent polemik med lyriska infall, och det fungerar oväntat bra när hon berör olika kvinnofällor såsom dåliga äktenskap, den eviga hemmafrun. Det polemiska blir inte heller didaktiskt, men är lärorikt ändå.

Att den här romanen är berättad i tolv olika delar, där vi följer en person i taget, är en av de saker som gör den experimentell. Det liknar noveller, där ibland personer återkommer som vänner till någon vi läst om hundratalet sidor tidigare. Men det mest iögonfallande är hur Evaristo avstår från punkt och stor bokstav genom dessa novellånga kapitel, där de reguljära styckena inleds med liten bokstav och punkten sparas till sista stycket. En ny slags rytm skapas. Svårläst? Icke det minsta. Här vill jag bara kort påminna om Olle Josephson som i SvD:s adventskalender för 14/12 menade att en roman utan punkt blir outhärdlig, och hur en roman som denna – i likhet med Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport, visar hur fel han har.  

Att rasism utgör huvudtemat är både riktigt och oriktigt. Här berättas om människor som tvivlar på sin egen förmåga, oavsett om det är inre farhågor som ställer sig i vägen eller mobbning från andra. Det som blir tydligt är hur starkt rasismen knyts till patriarkatet. Genom att byta tidsperspektiv, då historierna ofta filtreras genom olika generationer, visas hur både språket kan hårdna i takt med att tillvaron mildras. Evaristo har bra gehör för olika individers språkbyten, hur humor blir en strategi för utsatta grupper, och en medvetenhet om hyckleriet som omgärdar dessa människor.

Evaristo narras genom att växla narrativ med lyrik och vice versa, när hon låter slaveriet bli en röd tråd genom historien. Hon visar hur slaveriet må vara avskaffat sedan flera hundra år men ändå fortsätter vara närvarande i de svartas liv. Det är en roman om att befinna sig i underläge i alla sammanhang. Då blir klassresan en större utmaning än det går att föreställa sig – men inte utopisk, utan genomförbar. Det är bara det att insatsen blir så mycket större.

Genom de olika individernas personliga berättelser tecknas bilden av normaliserade övergrepp, orättvisor och oförrätter. En av kvinnorna är Shirley, nyexaminerad lärare omkring 1980:

   she’s the one who made it, not her older brothers

   who didn’t have to do any housework or even wash their own clothes, whereas she had to spend her Saturday mornings doing both

   who were given first helping at meals they never had to cook, and extra portions because they were growing lads, including megahelpings of the most desirable desserts

   who weren’t punished for speaking their mind, whereas she was sent to her room at the slightest sign of inserruction, keep your thougths to yourself, Shirl

   and while it’s true they got the strap and she didn’t – for going out without permission or not coming home on time from school – it was only because she never broke the rules

En annan är Amma, som kröner sin karriär som dramatiker med en pjäs som spelas på the National Theatre, om än det sker på viss bekostnad av hennes integritet. Det är en händelse som återkommer genom de olika delarna, då de olika liven flätas in i varandra. Det är feminismen som binder samman människorna, gemenskapen och den kamp som de utför på väldigt olika sätt – ibland helt avsiktligt, ibland helt ofrivilligt. Här visas att lojalitet inte är någon enkel ekvation, utan något som påverkas av tiden.

Ibland blir Evaristo möjligen för självmedveten, och språket ställer sig kanske i vägen någon enstaka gång genom att vara för övertydligt. Det är inte heller helt självklart en bra idé med så många olika huvudpersoner, då det lätt blir frustrerande att säga farväl till dem precis när man lärt känna dem. Då och då tenderar de att reduceras till språkrör för en viss idé eller inställning, med stereotypa omdömen som luftas lite väl onyanserat, i banala kadenser av den här typen: ”life’s so much simpler for men, simply because women are so much complicated than them”.

Sant: det är en rolig roman, men humorn blir en svår balansgång och riskerar att bli aningen smaklös. Men det finns inga ursäkter för att undvika denna ofta sardoniskt skrivna roman, där de korta kapitlen ändå för det mesta förmår teckna ett helt levnadsöde, och där mönstren som skapas är svåra att värja sig emot.