Jörgen
Lind blandar friskt självbiografi med samtidskommentarer och
betraktelser kring diktskrivande. Han rör sig fritt mellan olika
stilar och skriver fram en udda diktbok som ger gott om utrymme åt
egna idéer.
Poesin
gör sig ibland till en synonym för ifrågasättandet. Inte enbart
för att agera litteraturens bråkstake, utan snarare handlar det om
att söka en riktning mot konstruktiv opposition. Det är poeten som
slår följe med barnet som säger att kejsaren är naken. Det är
också poeten som lånar ut sin tuschpenna till domedagsprofetens
skylt med lydelsen att ”slutet är nära”. Det första poeten lär
sig säga är ”Non serviam”.
I den
traditionen verkar Jörgen Lind. Med sin nya bok Vita kommun
söker han helhetsbilden, hur naturen övergår i samhälle. Hans
intryck rör sig mellan det vilsamma och det kaotiska. Det är
intryck som flödar fram, som imiterar nyhetsflödet, arktitekturen,
världen.
Hans
dikt är polyfonisk, alltså mångstämmig, och påminner mig om ett
twitterflöde: olika röster som samsas, olika intryck som bryts mot
varandra och bildar en grogrund för nya idéer. Diktjaget ser en
film (exempelvis av Claude Chabrol), läser en bok (exempelvis av
W.G. Sebald), tänker en tanke (exempelvis: ”Går vi tillräckligt
länge, tar alla spår slut”). Lind blandar olika stilar, för att
utvinna närvaron i känslorna. Hans dikt är en inventering, en
summering.
Men här
finns också en stilla undran: vad händer om vi släpper in kaos? Om
vi tillåter och bejakar oordningen? Linds dikt handlar om språkets
gräns, människans gräns, livets gräns: ”En lång korridor,
skenet från avlägsna dörröppningar. Någon som sitter barfota och
vaggar, trängd mot de vita väggarna. Någon annan som fastnat
mellan två stavelser, kastar sig av och an, som försökte hon
kränga av sig sin hud genom språket.”
Tankarna
tillåts röra sig i full frihet, och tack vare den generösa
stilblandningen blir det ett äventyr att följa Linds infall. Han
växlar från kryptiska berättelser till glasklar prosadikt, från
fragmentariska rader till bitsk aforism. Det finns åtskilliga starka
enskilda rader i den här boken, rader av klokskap som lockar fram
ett småleende.
Här
diskuteras också språket som ljud, ordlikheten mellan enskilda
glosor. Eftersom det är så oförutsägbart är det i viss mening
också obeskrivligt – det är ytterligare en av den riktiga poesins
förtjänster, att den inte så gärna låter sig reduceras till
referat och sammanfattningar. I stället för att recensera lockas
jag att gestalta den här boken på ett annat sätt: försöka
illustrera dess egenskaper av genreöverskridande helhetsverk.
Titelns vithet erbjuder en delaktighet till dig som läser.
Med
sina smått interna infall och underförstått självbiografiska
inslag liknar det till viss del även Katarina Frostensons fina bok
från i fjol, Tre vägar. Även Vita kommun går att
läsa som en poetik som därmed blir en fin ingång till detta
författarskap som växlar mellan täthet och spretighet, på ett
sätt som mestadels är rent förtjusande.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 25/9 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.