När
Josef Fares gjorde Jalla jalla 2000 kändes det oerhört
förhoppningsfullt och inspirerande. Svensk film var på väg mot en
ny guldepok när ny digital teknik revolutionerade förutsättningarna
för filmskapande. Var och en med digitalkamera skulle göra film
utan krångliga filmstöd och dito avtal: de oförlösta genierna
kunde nu göra sina konstnärliga filmer för liten penning – men
nä, så blev det inte alls, utan 2000-talet har hittills visat sig
vara en nästan undantagslös öken för svensk film.
Viktor
Johansson debuterar nu som filmregissör, med filmen Under
gottsunda. Filmen distribueras via tidskriften FLM. Det sägs
ibland att det är nyttigt att ha erfarenheter från andra fält för
den som vill göra avtryck – jag som lärare har till exempel
omåttlig nytta av att ha jobbat inom mentalvården. Att Viktor
Johansson har skrivit prosaböcker är något som knappast ligger
honom i fatet – svensk film har på senare år saknat mycket, och
välskrivna manus är bara början.
Johanssons
senaste verk var Den mörka sporten, en bok jag var lite
orättvist hård mot när jag skrev om den förra hösten. (Att det
var ett förhastat omdöme visas om inte annat av att jag i efterhand
ofta har tänkt på boken, i första hand på dess huvudperson,
tennisspelaren. Han har en mindre roll i den här filmen.)
Här
återvänder vi till Gottsunda utanför Uppsala, orten som kanske
inte Gud men Sverige ser ut att ha glömt. Ingen vill veta av
människorna här. De fyller ingen funktion. Det är övergivna unga
människor som driver omkring, på övergivna platser, där höstlöven
täcker idrottsplatserna, och munkjackornas huvor dras upp för att
täcka de skygga ansiktena. De är inte tillräckligt coola, inte
tillräckligt intressanta för att generera den typ av intresse som
livsstilsmagasin och tv-program nosar sig fram till.
I
romanen var det leken som drev tennisspelaren, och kanske just
tennisen odlar denna fantasi i högre grad än andra idrotter. När
jag var barn låg det alltid nära till hands att ”leka Wimbledon”,
medan det skulle ha varit helt befängt att ha ”lekt NHL”. Varför
då? Kanske helt enkelt för att om du ställer en tioårig pojke på
skridskor vet han själv att de vingliga fötterna ligger så långt
ifrån NHL som du kan komma, medan det på något sätt ändå gick
att inbilla sig att när du stod där med den tunga racketen i handen
och de stora filtbollarna i fickorna på tennisshortsen, så var du
för ett ögonblick Vitas Gerulaitis.
Den
värld som Johansson själv har fotat i filmen är nutida, men ser
helt avstannad ut, som om det fortfarande vore det avslutade 70-tal
som var min egen uppväxt. På den tiden var framtiden
högteknologisk. Här innebär det samma sysslor: några åker
longboard, några leker med kniv i koreograferade slagsmål, några
bara dricker energidryck och sprutar vispgrädde rakt in i käften,
för vad annars kan man göra?
Individerna
här kommer från slitna familjeförhållanden. Det antyds en mamma
som spårar ur, en bror som förtvivlat kommer på sagan om
tennispojken för sin tjatande lillasyster. Man tar hand om varandra
så gott man kan i Gottsunda, och det är gott nog.
Johanssons
film rör sig svävande mellan fiktion och verklighet, mellan
dokumentära inslag och iscensatta repliker. Mest imponeras jag av en
makedonsk pappa som grälar med sin blonda tonårsdotter: ”Samhället
har glömt bort oss”, konstateras krasst. Hans oresonabla och
valhänta assimilering konfronteras av dotterns mer streetsmarta
överlevnadsinstinkt, där den äldres cynism krockar med den yngres
hopp. De tränar kampsport. Många tränar kampsport i den här
filmen, och kanske är det så: man måste rusta sig, för att inte
överrumplas av livet. Det är ett självförsvar.
Skillnaden
mellan romanen och filmen är att den tidigare arbetade med
antydningar medan vi här får något av ett facit. Romanens
tennispojke reduceras här till ett förvuxet barn, vars försök att
leka tennisstjärna blir en grotesk överdrift.
Att ta
sig därifrån är inget alternativ. I stället är det fantasierna
som är filmens bärande tema, och det är där det intressanta
ligger, hur den arbetar med dessa lekar och fantasier, genom att låta
de unga personerna vara kvar i sina drömmar. Tennisen är en av dem,
att rappa är en annan, eller att dansa, sätta sina converse ned i
asfalten och spegla sig i regnpölarna.
Och
Johansson ställer sig inte heller i vägen, utan han låter miljön
vara – han behöver inte skita ned den, och han behöver inte agera
förklarande farbror med någon nedlåtande attityd. Det är en film
att gotta sig åt, och känna hur ungdomarnas hopp svävar fram genom
de ljusa bilderna och den lätt hanterade musiken och de naiva men
charmiga replikerna, som yttras med sådan distinkt lätthet att man
inte kan göra annat än bli bedårad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.