Vita kommun, Jörgen Lind

Jörgen Lind blandar friskt självbiografi med samtidskommentarer och betraktelser kring diktskrivande. Han rör sig fritt mellan olika stilar och skriver fram en udda diktbok som ger gott om utrymme åt egna idéer.

Poesin gör sig ibland till en synonym för ifrågasättandet. Inte enbart för att agera litteraturens bråkstake, utan snarare handlar det om att söka en riktning mot konstruktiv opposition. Det är poeten som slår följe med barnet som säger att kejsaren är naken. Det är också poeten som lånar ut sin tuschpenna till domedagsprofetens skylt med lydelsen att ”slutet är nära”. Det första poeten lär sig säga är ”Non serviam”.

I den traditionen verkar Jörgen Lind. Med sin nya bok Vita kommun söker han helhetsbilden, hur naturen övergår i samhälle. Hans intryck rör sig mellan det vilsamma och det kaotiska. Det är intryck som flödar fram, som imiterar nyhetsflödet, arktitekturen, världen.

Hans dikt är polyfonisk, alltså mångstämmig, och påminner mig om ett twitterflöde: olika röster som samsas, olika intryck som bryts mot varandra och bildar en grogrund för nya idéer. Diktjaget ser en film (exempelvis av Claude Chabrol), läser en bok (exempelvis av W.G. Sebald), tänker en tanke (exempelvis: ”Går vi tillräckligt länge, tar alla spår slut”). Lind blandar olika stilar, för att utvinna närvaron i känslorna. Hans dikt är en inventering, en summering.

Men här finns också en stilla undran: vad händer om vi släpper in kaos? Om vi tillåter och bejakar oordningen? Linds dikt handlar om språkets gräns, människans gräns, livets gräns: ”En lång korridor, skenet från avlägsna dörröppningar. Någon som sitter barfota och vaggar, trängd mot de vita väggarna. Någon annan som fastnat mellan två stavelser, kastar sig av och an, som försökte hon kränga av sig sin hud genom språket.”

Tankarna tillåts röra sig i full frihet, och tack vare den generösa stilblandningen blir det ett äventyr att följa Linds infall. Han växlar från kryptiska berättelser till glasklar prosadikt, från fragmentariska rader till bitsk aforism. Det finns åtskilliga starka enskilda rader i den här boken, rader av klokskap som lockar fram ett småleende.

Här diskuteras också språket som ljud, ordlikheten mellan enskilda glosor. Eftersom det är så oförutsägbart är det i viss mening också obeskrivligt – det är ytterligare en av den riktiga poesins förtjänster, att den inte så gärna låter sig reduceras till referat och sammanfattningar. I stället för att recensera lockas jag att gestalta den här boken på ett annat sätt: försöka illustrera dess egenskaper av genreöverskridande helhetsverk. Titelns vithet erbjuder en delaktighet till dig som läser.

Med sina smått interna infall och underförstått självbiografiska inslag liknar det till viss del även Katarina Frostensons fina bok från i fjol, Tre vägar. Även Vita kommun går att läsa som en poetik som därmed blir en fin ingång till detta författarskap som växlar mellan täthet och spretighet, på ett sätt som mestadels är rent förtjusande.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/9 2014)