Sokrates död, Niklas Åkesson

När antiken plockas in i nutiden i Niklas Åkessons diktbok görs det med fantasi och intelligens. Att följa Sokrates fram till giftklunkarna väcker många nya tankar.

Vad är det för märklig bok Niklas Åkesson har skrivit, Sokrates död? Är det teater, dikt, filosofi, essä? Den är givetvis allt detta på samma gång, som en påminnelse om hur förkastligt det är att haka upp sin läsning på givna mallar som bara stänger in och ger dig förutfattade meningar.

Bättre då med den förbehållslösa läsningen, där du tillåter texten att bli infallsrik, full av idéer och uppslag som hejdlöst sprids över boksidorna. Här går Platon på tågperrongen som en vanlig man i vår tid, med den typ av nonchalanta anakronism som har nyttjats så briljant av den kanadensiska poeten Anne Carson, till exempel i sin översättning av Sofokles, den fyndiga Antigonick. Åkesson korsbefruktar också nutid med antik tid.

Han låter Sokrates möta döden i fullt medvetande, ledsagad av tragedins kör:

”KÖRLEDAREN

Ack! Det är så svårt att se en människa möta döden med vidöppna ögon

KÖREN (bifallande)

Det är lätt att förväxla en människa med en hjälte eller en bandit”.

Görs då Sokrates till hjälte eller bandit? Han görs till människa, lite grälsjuk men också lite hjältemodig. Ibland lånar han vissa drag av Nils Ferlin, ibland är han inbegripen i en diskussion kring intrigen i tv-serien ”Familjen Macahan”.

Ibland bevakar han oss, kikar över vår axel, och då är det som att Åkesson vill hävda att vi alla blir bedömda av våra förfäder. Inte konstigt att man kan tycka sig omgiven av uppgivna suckar!

Det här är en bok där form och innehåll korresponderar, där du förnimmer att så här ser boken ut för att den måste göra det. Kryptiska utsagor samsas med blixtskarpa iakttagelser. Liksom Carson skriver Åkesson intelligent, men liksom henne också med väl utvecklat sinne för känslorna, i diktrader som kommunicerar, som når ut och vill förmedla en erfarenhet. Det görs också med hjälp av en ödmjuk inställning, där inget skrivs på läsarens näsa. Snarare tycker jag att man kan läsa hans bok som en instruktion i att tänka självständigt. 

Åkesson gör Platon till den fångna medan Sokrates, den dödsdömde, är fri. Det är en radikal tanke – och boken utmynnar i allt djärvare förslag, som när han antyder att förvirring är bättre än klarheten, tack vare att den är befriad från mening. Det finns ofta anledning att ifrågasätta fixerade sanningar, utsätta dem för prövning. Att citat från Platons Phaidon fungerar som fond är uppenbart, men i vanlig ordning förvränger Åkesson Platons text, gör den förvirrad, betydelselös. Därmed görs den till en bättre version än originalet, om man ska följa hans egen logik.

Men att man behöver göra sig själv spränglärd i Platons idévärld för att ha behållning av Sokrates död är långt ifrån sant. Jag följer villigt med in i den här dunkla boken där scenen är riggad för Sokrates självmord, allt medan spontaniteten ger Åkesson fritt fram för att skriva fram sin klarsynta förvirring.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/9 2014)