Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein, Merete Mazzarella

Ingen hade väl för hundra år sedan trott att vi nu skulle förknippa namnet Shelley mer med författaren till Frankenstein, kvinnan som var gift med poeten Shelley, lika ryktbar och ökänd som briljant. Men i takt med att poesin blivit en angelägenhet för färre människor och populärkulturens intresse för och spridning av monstret i Mary Shelleys roman i olika media, så torde förhållandet vara det motsatta nu, att man omtalar Percy Bysshe som maken till Frankensteins författare.

Merete Mazzarellas färska bok Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein (Atlantis) är välkommen på flera plan. Dels som en välbehövlig diskussion kring det litterära monstret som fenomen, och dels som den första rejäla introduktionen till denna allt mer aktuella författare. Så sent som 2005 utkom till exempel en svensk översättning av hennes dystopi Den sista människan. Frankenstein har översatts många gånger, senast 2008.

Det är välkommet inte minst med tanke på Gunnar Hardings flitiga trilogi kring de brittiska romantikerna, En katedral av färgat glas, Och drog likt drömmar bort samt Där döda murar står. Där fick Mary Shelley finna sig i att spela en obetydlig roll – jag lägger ingen värdering i det, då Hardings ämne i första hand var poesin.

Mazzarella undkommer inte den obligatoriska brasklappen: det är inte monstret som heter Frankenstein! Jag har svårt att tro att någon längre inbillar sig detta. Jag måste också klaga lite på att register saknas, samt den magra litteraturlistan med endast sex referenser – magert med tanke på att Mazzarella, som vi känner som både beläst och noggrann, i den löpande texten citerar friskt ur diverse källor, både etablerade och apokryfiska.

Även om Frankensteins monster delvis är ur-monstret saknar berättelsen inte kopplingar både framåt och bakåt i tiden, men då handlar det mer om vetenskapsmannen, som är tydligt influerad av Faust-myten samtidigt som han pekar framåt mot främst Stevensons dr Jekyll. Dock är ju Mary Shelley i första hand influerad av Miltons Det förlorade paradiset, vars betydelse för hennes generation författare är svår att överskatta. Vi har ju nyligen fått en fin översättning av Ingvar Björkeson, så Mazzarella borde ha varit frikostig nog att citera ur den i stället för Frans G. Bengtssons gamla, liksom att det är lite snålt att föredra Anna Pyks gamla översättning av Frankenstein när Måns Vinbergs från 2008 är bättre. När hon citerar Shelleys gripande dikt till Mary, ”My dearest Mary, wherefore hast thou gone”, gör hon det i en prosaöversättning när Harding i En katedral av färgat glas har gjort en fin diktöversättning av den.

Politiker brukar ju beteckna kunskap som obligatoriskt god, något som blivit en allt mer brännande fråga. Är den ens neutral? Det finns nedlagt i all kunskapssökande en varning kring att gå för långt, faran i att veta för mycket. Victor Frankenstein kan inte lyssna på råd, och det är ju snarast det som är hans akilleshäl, att han inte är seriös i sin forskning. Han är det romantiska geniet: solitär, så förbannat subjektiv att han inte kan tänka sig att dela rampljuset med någon annan, ingå i ett sammanhang där man som enskild individ bidrar med sin del för att gynna ett slutresultat. Här framförs snarare idén att hans brott handlar om att sträva efter makt.

Merete Mazzarellas bok är indelad i tre avsnitt, där hon inleder med att teckna Mary Shelleys historia fram till denna oslagbart berömda roman. Hon var känd redan som spermie, med föräldrar som protofeministen Mary Wollstonecraft och anarkisten William Godwin. Att som Mazzarella säga att dottern skulle ha varit en ”trofé” för poeten Shelley är kanske att nedvärdera både honom och henne en aning. Andra avsnittet behandlar romanen och dess vidare öde som film och teater, med långa utläggningar kring olika versioner på film, samt referat av en teaterversion från 2011 och Philip K. Dicks S/F-roman Androidens drömmar. I avslutande delen återvänder vi till författaren, och följer hennes historia som vuxen. Vi får veta en del om det virrvarr av fri kärlek som ingick i Shelleys äktenskapsteori, en teori som fick svårt att inte clasha med praktiken, som har lättare att bjuda in svartsjukan som gäst.

Det är dock inte helt klarlagt vilken roll poeten Percy Bysshe hade när Mary skrev. Enligt Mazzarella var hans funktion nästan uteslutande läsarens, något som bestrids av forskaren Charles Robinson, som menar att av romanens ca 72 000 ord stod Shelley för 5 000. (Se Dan Landmarks understreckare ”En ohygglig skapelse av två människor”, 23/10 2010.) Påståendet att det var maken som ville införa incesttemat genom att föreslå att Victor och Elizabeth skulle vara kusiner må vara sant, men för den delen behöver inte Mary frikopplas från ett litterärt intresse i incest, då hon strax senare skrev novellen ”Mathilda”, om en man som bekänner sin förälskelse i sin dotter. Mary skickade den till sin far, Godwin, som reagerade med att vägra publicera den (inte förrän 1959 skulle den utkomma).

Mazzarella diskuterar ingående och initierat romanens teman, däribland hur den problematiserar uppfattningen kring människan och det mänskliga, samt vad och vem som är ett monster. Där finns också en intressant dubbelgångartematik, i hur främst Victor och monstret delar egenskaper, men kanske i ännu högre grad hur Victors besatthet speglas i upptäcktsresanden Walton, som får bli den som visar omdöme och avstår från att offra människoliv för att skapa en hjältegloria kring sitt eget huvud. Att det är namnlösheten som bidrar till monstrets olycka är nog sant, även om det med viss rätta kan argumenteras för den påstådda namnförväxlingens giltighet – att monstret heter ”Frankenstein” – eftersom monstret är son till fadern Victor, och därmed borde dela hans efternamn. I sammanhanget är det intressant att fundera kring författarens namn, som ju i sig bär spår av sina föräldrar, Mary Wollstonecraft Godwin, när hon träffar Shelley och i äktenskapet blir ”Mary Shelley”, tills hon efter hans död för en tid återtar namnet ”Mary Godwin”.

Det här är ofta en inspirerande bok, med ett engagerat och nyfiket tilltal som på många sätt erinrar om en entusiastisk föreläsare, ivrig att dela med sig av sin kunskap. Mazzarella förenklar möjligen i sin resumé av den gotiska romanen, liksom att hon gott kunde ha nämnt att Marys mor en gång utnämnde Rousseau till ”the true Prometheus of sentiment”, något som ytterligare komplicerar romanens undertitel ”The Modern Prometheus”, vilket ju inte enbart syftar på maken Shelleys versdrama Den befriade Prometheus. Mary Shelleys roman är mångbottnad, och till Mazzarellas försvar ska föras att hon avhandlar de flesta av dem, i sin gedigna genomgång, och att hon gör sin framställning så läsvärd utan att ge avkall på stringens och substans.

Inte heller är hon intresserad av några förhastade slutsatser. Då blir hennes bok i bästa mening berikande, med gynnsam prognos att kunna fortsätta vara referenspunkt i lång tid framåt. Romanen Frankenstein lär inte mista sin aktualitet i framtiden, något som antyds i den här bokens diskussioner kring fosterdiagnostik, cyborger, kloning och hubotar.

Då känns det betryggande att vi har fått en så pass kompetent skriven monografi, en bok med förutsättningar att få ett långt liv. Det är också nödvändigt då det fortfarande lär finnas människor som betraktar Frankenstein med upphöjt förakt, som en simpel roman som inte förtjänar seriöst intresse.