Bruno K. Öijer
skriver unika dikter, som förtrollar och sprider hopp till den
svältfödde läsaren. Även om den nya boken inte tillhör hans
starkaste är det svårt att klara sig utan den.
Den som vill kan med
lätthet inventera ordförrådet i Bruno K. Öijers dikter och hitta
slitna glosor med rottrådar som sträcker sig ända ned till
romantikens tidiga 1800-tal. Det är alltid natt, nästan alltid
höst, och det regnar på den svartklädde trollkarlen som ibland
byts ut mot en western-hjälte när han balanserar på tågrälsen,
med ciggen i mungipan, svagt upplyst av en blek måne.
Parodin ligger inte
långt bort, en känsla som förstärks när han själv läser sina
dikter, på sitt helt unika sätt. Ändå kan jag inte låta bli att
tycka att han skriver helt underbar poesi, och faktiskt gör något
oväntat och nytt av klichéerna, och har skapat en egen genre inom
svensk poesi.
Efter tre starka
enhetliga böcker på 90-talet har han lyckats med konststycket att
göra sig svårt efterlängtad med sina nya böcker. Och Natten
Viskade Annabel Lee utgör inget undantag – den är
omisskännligt öijersk, på gott och ont.
Till dess nackdel
måste föras att den inte lyckas säga något nytt eller något
bättre än det han gjorde framför allt i Det
Förlorade Ordet 1995. Vi får några nya starka
barndomsskildringar, och några nya kritiska rader mot dagspolitiken
– monarkin avfärdas som en bagatell som lätt kan singla bort som
ett par fällda löv. Samt de konsekvent elegiska dikterna om vår
skövling av naturen.
En dikt liknar en
uppgörelse med arbetslinjen: ”kanske nytt garn / nytt mönster /
men till samma tvångströjor / om du lyssnar noga / om du skär
tillräckligt djupt / i samhällskroppen / stöter du alltid på
människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en
enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.
De ofta påfallande
korta dikterna visar i glimtar vilken kraft som kan ligga i
välskriven poesi. Några dikter i det längre formatet imponerar
också, som den nyårsdikt som DN publicerade för några år sedan.
Eller den avslutande ”Alla Var Där”. Diktjaget möter sina
personliga favoriter, och det riskerar att bli en uppräkning av
väntade förebilder, tills han läser upp några rader av Edith
Södergran för Gabriel García Lorca, och skapar ett ljusbenådat
ögonblick. Givetvis träffar han Edgar Allan Poe där också, han
som med sin dikt ”Annabel Lee” fått ge namn åt samlingen.
Den som av någon
obegriplig anledning har avstått från att läsa Öijer tidigare kan
förstås låta den här boken bli en passande introduktion. Han
skriver tidlöst, enkelt, men framför allt generöst, och med ett
positivt budskap mitt i all nattsvart pessimism.
Jag börjar läsa
boken på en tågperrong, och hör i bakgrundsbruset att SJ
utannonserar ”signalfel”. Trots att Öijer verkar tillbringa all
sin tid i tågens närhet drabbas han inte av sådant, utan här
flyter trafiken jämnt förbi, i dikter som med enkla bilder förmår
tränga genom och skapa minnesvärda ögonblick. Jag tänder en
hyfsat god cigarett och upplever hur jag övertas av diktklichéerna,
vill vistas där för att fly signalfel och andra obehagliga inslag.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 11/9 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.