8 sep. 2014

Norrut åker man för att dö, Ida Linde


Vad är Norrland? Schablonen lyder: ett inavlat stycke land med ödsliga vidder, där människorna inte gör annat än jagar och åker skoter och dricker hembränt, och när de träffas säger de inget annat än en inandning på ordet ”jo”.

Jo, och Ida Linde skriver verkligen om ett fiktivt Norrland i sin fjärde bok, Norrut åker man för att dö. Ett fiktivt Norrland som samtidigt uppvisar skrämmande likheter med det verkliga, med det avbefolkade glesbefolkade, det exploaterade, det bestulna Norrland, med poetens ord ”de korta, milda de fattiga stundernas vilda Norrland”.  

Det är en deckare där innehållet infiltrerar stilen, utan att Linde känner sig nödgad att ge sig ut i epigoneriets träskmarker för att göra stilen tillräckligt noir. Hon nöjer sig med det som sker: Ben och Sara utför ett dubbelmord på en bensinstation, och likt alla dramatiska händelser sprids ringar på vattnet, en händelse som får konsekvenser av det ödesdigra slaget för olika människor. Finns ingen anledning då att smutsa ned språket, som är klart, och låter händelserna skildras med en konsekvens som lutar mot det obönhörliga.

För det är också en berättelse av bibliska dimensioner, en symbolisk ond saga kring ljus och mörker, en saga som kunde ha skrivits av en Pär Lagerkvist på sitt sämsta humör. För här är det långt till den typ av berättarglädje som är den stora schablonen kring norrlandsförfattare, att de inte gör annat än skriver mustiga skrönor. Linde, född i Umeå, förankrar sin berättelse i miljön med hög trovärdighet: Åsele, Holmsund, Lycksele, Baggböle herrgård, Täfteå …

Ramen kring skeendet kan ha hämtats från Bruce Springsteens ”Nebraska”-album, vars titellåt skildrar en liknande killing spree som i Lindes roman. Bens motivering, ”Det finns ondska”, ekar från ”Nebraskas” mördare: ”Sir, I guess there’s just a meanness in this world”. Springsteen byggde i sin tur på Terence Malicks film Badlands , som i sin tur byggde på verklighetens Charles Starkweather och Caril Ann Fugate. Likaså finns en referens till en annan låt från albumet, om bröderna i ”Highway Patrolman”, och i Lindes roman dansar man rentav till den helt påhittade låten som Springsteen nämner, ”Night of the Johnstown Flood”.

Kan låta krystat, men det är så skickligt invävt av Linde, och det är det som är det avgörande, det som händer när hennes roman så att säga får liv: när du känner att du tar del av något som tar sig för att uträtta något och sedan klarar av det, utan att krångla till det eller att det blir affekterat.

Atmosfären är hätsk, och etableras tidigt, när Sara iakttar Ben: ”I ena handen cigaretten, i den andra geväret”. Att följa förloppet är som att stiga in i en psykos, med en mardrömslik känsla av hur tillvaron gungar under fötterna. Genom de olika lagren av berättelser vävs en historia om förtvivlan fram, allt så konsekvent genomfört av Linde att det måste anses som ett imponerande konststycke. Det onda som Ben talade om blir en destruktiv kraft som präglar de varierande berättelserna, och formar romanen till en dödsmässa. Det är döden som knyter ihop berättelsens trådar.

Som läsare häpnar du när du läser om självmordskandidaten, och hennes oväntade sorti från den här världen. Det är en cirkulär rörelse som håller ihop det berättade, en slags malström av ondska, som bidrar till att du mitt i svindeln upplever det som så andlöst spännande. Till det hör också att Linde skriver med en densitet av det ovanligare slaget, att stilen är så avvägd och precis: ”Väntan kan förgöra en människa. Den får tankarna att färdas baklänges genom kroppen och under tiden ljuger man för sig själv eftersom lögnen blivit allt som kvarstår.”     

Linde går sin egen väg, och det är uppenbart att den för henne längre och längre från den så kallat samtida litteraturen. En av egenheterna är att hon skriver så självmedvetet, att hon har en vision att uppnå med sitt skrivande. Då bygger hon ett författarskap som siktar på varaktigheten i stället för den omedelbara responsen. Hon skriver inte snackisar som lätt kan refereras i en behändig tv-diskussion. I stället har hon skrivit en dödsmässa utan makabra inslag, en djupt övertygande roman med potential att överskrida sitt stipulerade bäst före-datum.  

2 kommentarer:

  1. Man blir frestad att läsa. Jag tror att varje kultur har sitt Norrland. Känslan av exil i tid och rum.

    SvaraRadera
  2. Ja,, det är faktiskt inte att överdriva att det är två riken, norr och söder.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.