Beckomberga – Ode till min familj, Sara Stridsberg

När någon skådespelare i den äldre generationen dör blir det ständigt samma gamla klagovisa: hur ska det nu gå för teaterkonsten, när den yngre generationen är så inkompetent? Det finns ju ingen där som är värd att knyta kängsnörena på hen som nyss har dött, så det är ute med teatern, lika bra att stänga Dramaten och slänga bort nyckeln.

Likaså med författare: det finns inga berättare i den nya generationen författare, så det blir samma klagovisa, att det är ute med den svenska litteraturen, och så här har det förstås varit i hundra år redan, och generation efter generation av kritiker har upprepat samma refräng …

Samma felaktiga refräng, för det mirakulösa är ju att det tillkommer nya författare som inte bara förtjänar att knyta kängsnören, utan de tar plats med en självklarhet som gör att man som läsare inte ens gör de där jämförelserna som alltid utfaller till den senkomnes nackdel, eftersom vanan alltid får oss att föredra det vi redan gjort oss bekanta med. Sara Stridsberg är en av dessa 00-talsdebutanter som nog riskerar att i framtiden bli en sådan som man kommer att tro utgör en slutpunkt för den svenska litteraturhistorien, att efter henne kommer ingen längre att vara värd att knyta hennes kängsnören …

Och hon kommer nu ut med sin fjärde roman, Beckomberga – Ode till min familj. En roman som både lägger sig nära de förestående, samtidigt som den pekar ut en ny riktning, i detta pågående författarskap som redan ter sig som något av det mest spännande den här sidan millennieskiftet.

Att hävda att man blir ”drabbad” av något man läser är ett utslitet ord, men det kan finnas anledning att fundera på vad det är som skapar denna erinran. Om det är inlevelsen, att författaren går in i sina karaktärer, så som Stridsberg gör. Den här gången utifrån en mer självbiografisk aspekt, när hon låter sin egen far husera i skepnad av Jimmie Darling, intagen på Beckomberga mentalsjukhus på 80-talet, medan dottern Jackie sveps med i den galenskap som fört honom dit. Jackie, ännu en av Stridsbergs många ovuxna karaktärer, hon som inte lärt sig vad gräns är. Tretton år gammal följer hon bokstavligt fadern in i mentalsjukhusets gränslösa värld, med karaktärer som Sabine, både vuxnare och barnsligare, ännu en gränslös karaktär, och farlige patienten Paul, och den siste patienten Olof.

Jimmie har ett mörker inom sig, ett mörker som lutar inåt, mot ”branten inombords”, som det står. Hans namn tar vid efter Stridsbergs förra roman: från Darling River till Jimmie Darling. I romanen finns en tydligt utskriven fågelsymbolik, alltifrån den stora havsfågel som sveper längs korridoren, till den blåa lilla fågel som bevittnar när Jackie föder sin son Marion. En annan symbolik finns i det ljus som ofta knyts till personerna – ett ljus som kan stå för hoppet eller kärleken, men aldrig tron, eftersom Stridsberg skriver i en gudlös värld.

Reportage samsas med saga, i denna märkliga sammanblandning av fiktion och dokumentär, där Jackie i nutiden gräver fram gamla journaler. I en intervju nyligen läste jag att Stridsberg inte förrän helt nyligen, långt efter att romanen avslutats, fått tillfälle att komma in i Beckombergas byggnader som vuxen. Jag tror romanen har tjänat på detta, att det har gett henne en nödvändig distans. Och därmed gjort den mer äkta, mer autentisk.

Jimmie ger Jackie friheten, en förälder som låter barnet vara barn, vara fri, vara obundet. Samma inställning verkar hennes mamma ha, den nästan övertydligt namngivna Lone: hon ”har aldrig hindrat mig från någonting som jag har velat göra. Jag har alltid fått den frihet jag har behövt.” Föregående romans Lo har blivit Lone, verkar också Stridsberg vilja säga. Hon syr ihop sina böcker, och den som vill kan nog hitta ytterligare spår. Barndomen med smak av mentolcigaretter och hallonläppstift.

Men människan tål inte hur mycket frihet som helst, som T.S. Eliot skulle ha sagt. Stridsbergs roman har inlagt ett destruktivt drag, en drift mot förstörelsen. Genom hela romanen rör sig tematiken mellan det diffusa och det skarpa, och skapar sina egna förutsättningar för en ny sorts realism. En värld med bekanta referenser som Palmemordet, Tjernobyl och mordet på Catrine da Costa.

En realism där det som är på riktigt och det som är på låtsas kan byta plats med varandra. Inslagen blir mer och mer udda. Det som skett läggs i ett töcken. På sätt och vis är Beckomberga ett steg mot ett mer konventionellt berättande för Stridsberg, samtidigt som den knyter an till allt från hennes tidigare prosaböcker. Men hon rör sig vidare i sitt skrivande. I den här romanen är det som att hon fortsätter att slå upp dörrar mot olika frågeställningar. Den här gången allra tydligast: vad är galenskap? Var går gränsen, när blir människan galen? Här lanseras en djärv teori att det är tryggheten som sanktionerar galenskapen och får den att bryta ut:

”Om kärleken är en sjukdom så är Paul den sjukaste människa jag någonsin har träffat och jag är så rädd att han ska bli botad. 'Var inte orolig, baby', säger han och håller mina händer i ett skruvstäd ovanför huvudet, 'det går inte att bli frisk från det här.'”

Hon låter Beckomberga bli en mytisk plats, lika mycket sagorike som verklig värld, bland annat med hjälp av historiska dokument om framkomsten av detta mentalsjukhus i början av 1930-talet. Monument över ett slags misslyckande. En helt annan tid, en helt annan värld. Fram till det tidiga 90-talets ÄDEL-reform, när patienterna slussades ut till den oförstående omvärlden. Också det ett misslyckande.

Själv jobbade jag i fem år på Umedalens mentalsjukhus under 80- och 90-talet, ett sjukhus ritat av samma arkitekt som Beckomberga, och uppfört nästan samtidigt. Parallellerna är många, och att läsa Stridsbergs roman är som att gå tillbaka rätt in i den världen. Många av de äldre skötarna hade jobbat sedan 40-talet, och hade otaliga stories, och där fanns gott om oskrivna romaner i historier kring de gamla avdelningarna. Umedalen hade till exempel utfört flest lobotomier i Sverige. Jag såg hur de patienterna mådde några årtionden senare.

På ett sätt är mentalsjukhuset en plats utanför verkligheten, en utmärkt plats för litteraturen. Ändå så relativt outnyttjad, med undantag för Stig Larsson, som i Nyår låter Kenneth rymma från avdelning 26 på Umedalen (Larsson hade jobbat där några somrar). Stridsbergs märkliga realism är faktiskt inte så långt ifrån det Larsson sysslade med för drygt trettio år sedan.