Och Natten Viskade Annabel Lee, Bruno K. Öijer

Bruno K. Öijer skriver unika dikter, som förtrollar och sprider hopp till den svältfödde läsaren. Även om den nya boken inte tillhör hans starkaste är det svårt att klara sig utan den.

Den som vill kan med lätthet inventera ordförrådet i Bruno K. Öijers dikter och hitta slitna glosor med rottrådar som sträcker sig ända ned till romantikens tidiga 1800-tal. Det är alltid natt, nästan alltid höst, och det regnar på den svartklädde trollkarlen som ibland byts ut mot en western-hjälte när han balanserar på tågrälsen, med ciggen i mungipan, svagt upplyst av en blek måne.

Parodin ligger inte långt bort, en känsla som förstärks när han själv läser sina dikter, på sitt helt unika sätt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att han skriver helt underbar poesi, och faktiskt gör något oväntat och nytt av klichéerna, och har skapat en egen genre inom svensk poesi.

Efter tre starka enhetliga böcker på 90-talet har han lyckats med konststycket att göra sig svårt efterlängtad med sina nya böcker. Och Natten Viskade Annabel Lee utgör inget undantag – den är omisskännligt öijersk, på gott och ont.

Till dess nackdel måste föras att den inte lyckas säga något nytt eller något bättre än det han gjorde framför allt i Det Förlorade Ordet 1995. Vi får några nya starka barndomsskildringar, och några nya kritiska rader mot dagspolitiken – monarkin avfärdas som en bagatell som lätt kan singla bort som ett par fällda löv. Samt de konsekvent elegiska dikterna om vår skövling av naturen.

En dikt liknar en uppgörelse med arbetslinjen: ”kanske nytt garn / nytt mönster / men till samma tvångströjor / om du lyssnar noga / om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen / stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.

De ofta påfallande korta dikterna visar i glimtar vilken kraft som kan ligga i välskriven poesi. Några dikter i det längre formatet imponerar också, som den nyårsdikt som DN publicerade för några år sedan. Eller den avslutande ”Alla Var Där”. Diktjaget möter sina personliga favoriter, och det riskerar att bli en uppräkning av väntade förebilder, tills han läser upp några rader av Edith Södergran för Gabriel García Lorca, och skapar ett ljusbenådat ögonblick. Givetvis träffar han Edgar Allan Poe där också, han som med sin dikt ”Annabel Lee” fått ge namn åt samlingen.

Den som av någon obegriplig anledning har avstått från att läsa Öijer tidigare kan förstås låta den här boken bli en passande introduktion. Han skriver tidlöst, enkelt, men framför allt generöst, och med ett positivt budskap mitt i all nattsvart pessimism.

Jag börjar läsa boken på en tågperrong, och hör i bakgrundsbruset att SJ utannonserar ”signalfel”. Trots att Öijer verkar tillbringa all sin tid i tågens närhet drabbas han inte av sådant, utan här flyter trafiken jämnt förbi, i dikter som med enkla bilder förmår tränga genom och skapa minnesvärda ögonblick. Jag tänder en hyfsat god cigarett och upplever hur jag övertas av diktklichéerna, vill vistas där för att fly signalfel och andra obehagliga inslag.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2014)