Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst, Tobias Dahlkvist

När Morrissey på en av sina låtar från sista skivan ”Years of Refusal” sjunger ”Life is nothing much to lose” är det lätt att uppfatta det som den yttersta pessimismen. Raden är lånad från en av A.E. Housmans dikter, och låten handlar om en kvinna som dränker sig. Döden som det enda alternativet när livet ändå inte är något att ha.

Så koncist kan också E.M. Ciorans filosofi summeras: livet är för djävligt, man gör bäst i att dö. Självmordet är en av de fyra hörnstenarna i hans filosofi, tillsammans med sömnlösheten, samhällets förfall, och just livets meningslöshet. Åtminstone summerar Tobias Dahlkvist Ciorans skriftliga gärning sålunda, i sin nya bok Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst (ellerströms). Det M. som ingår i författarnamnet var ett redundant tillägg, och Dahlkvist väljer att ge honom ett enkelt förnamn.

Det har dryftats om konst i sig ens kan vara pessimistisk. I själva skrivandet underkänns ju det lönlösa: för den som skriver har ju slutat ge upp. Den som skriver kommunicerar. Och det gör Cioran förstås, skriver böcker som blir lästa, och som han vill ska bli lästa. Så givetvis även i Sverige, där fem av hans böcker har översatts (av fem helt olika översättare, kan tilläggas). Vi har på svenska blott ”en stympad Cioran”, med Dahlkvists egna ord, så en introduktion av det här slaget är mer än välkommen.

Att gå under beteckningen misantrop är inte heller något som görs ostraffat. Svenska intellektuella är kvicka på att upptäcka det som är farligt, umgås gärna med det subversiva – så länge det sker på avstånd. Cioran fyller gärningsmannaprofilen exakt: han tjatar om självmordet så att det blir parodiskt, så att man som läsare tycker att han borde ha gjort slag i saken någon gång. (Han dog i hutlöst hög ålder 1995, efter att ha varit Alzheimers fånge i några år.)

Men Dahlkvists bok är ett projekt som vill visa poängen bakom Ciorans resonemang om den frivilliga döden som något som gör självmordet överflödigt. Överhuvudtaget är hans bok rik på resonemang, och gör sig väl skyldig till både upprepning av argument och en och annan tautologi i stilen: ”Också i Ciorans skrifter fyller alltså anekdoterna en viktig funktion”.

Det främsta syftet är att visa hur pessimismen blir en levnadskonst, som titeln indikerar, alltså hur det skrivna ska tillämpas. Det görs genom att eftertryckligt visa att för Cioran själv gällde inte i första hand det filosofen skriver, utan hur han har levt. Barn gör inte som föräldern säger, utan hur föräldern gör – har det sagts, och något liknande gäller för Ciorans bedömning, som förlitar sig mer på etik än estetik. Liksom många andra författare med stark stil föraktar han stilen, ser den som enbart ett maner, en jargong, en inlärd terminologi.

Det är en ojämnt skriven bok, som bara duttar med några av de intressantaste spörsmålen. Varför så lite om Ciorans humor, till exempel? Cioran är ju jätterolig att läsa – få författare gör mig på lika gott humör, det skulle då vara Beckett, Gombrovicz, Kafka, Bernhard, genomgående författare som brukar räknas till dysterkvistarna. Hur kan det komma sig?

Är det ursinnet som gör dem roliga? Den rasande Basil Fawlty är rolig, och nog finns det något av den koleriske hotellföreståndaren hos Cioran. Leif Nylén skrev i DN när den första boken på svenska utgavs 1986, att man borde läsa honom bokstavlig, för annars blir det ”fråga om en konventionell eller konventionaliserande läsart – en som bryter udden av det verkligt utmanande i Ciorans nihilism och gör den bottenlösa hädelsen till bildad konversation. Salongskonst: alla förstår och alla är överens om att klia varandras ensamhet och förtvivlan på ryggen.”

Men det vore orättvist att gå förbi de förtjänster som Dahlkvists bok har, nämligen att han visar hur Cioran gör sig själv till material i sina aforistiska böcker, genom att anknyta till anekdoten. I stället för att diskutera förtvivlan som idé skriver han om sin förtvivlan. Teorin ersätts av praktiken. Samtidigt är det här ett resonemang som underkänner den som inte har de personliga erfarenheterna, och det är inte svårt att föreställa sig Cioran nicka uppmuntrande åt Lidija Praizovic när hon menar att ingen som inte själv personligen har upplevt ett strukturellt utanförskap har rätt att skriva om ämnet.

Cioran hade personliga erfarenheter av fascismen, genom att han var mer eller mindre aktiv deltagare i det ”Järngardet” som var den rumänska nationalistiska antisemitiska rörelsen. Han skrev också beundrande om Hitler, och i boken Schimbarea la faţă a României (Rumäniens transfiguration) skissar han upp en tänkbar framtid för sitt hemland, där han manar fram en vision av Rumänien som ett storland intill Tyskland.

Sedan sticker han till Frankrike, blir kvar där, och skriver på franska. Han umgås en längre tid med Beckett, tilldelas en massa priser för sina böcker, men tackar kategoriskt nej. Går det att förstå eller avfärda fascinationen för Hitler och fascismen hos den unge Cioran?

Här rör det sig om en konsekvent tänkare, som i tjuogårsåldern skrev sin första bok På förtvivlans krön, där hans filosofiska huvudspår redan är utprickat. Nog försöker Dahlkvist ändå visa hur Cioran varnar för fanatism i andra sammanhang, och redogör för vissa av konsekvenserna av det destruktiva tänkandet.

Det är också tänkbart att skepticismen blev motdraget för att bekämpa fanatismen hos sig själv. Tvivlet och nejsägandet är vad Cioran håller fram i sina totalt negativa böcker. Att ha misslyckandet som ideal är en paradox, något Dahlkvist uppehåller sig länge vid, och han har också en lång utläggning om pessimismens historia, där han blir lite för mycket idéhistoriker.

Hellre än pessimist såg sig Cioran mer som nihilist. Det är inte heller klarlagt om han verkligen skriver för att lindra plågan, eller för att hålla den vid liv. Dahlkvist lutar åt det förstnämnda, men det finns ett drag av masochism också i Ciorans böcker, som gärna hade fått bli mer grundligt genomgått, liksom han bara nuddar vid att vi har att göra med en författare som är förfaren i konsten att föreställa sig, att han i hög grad skapar sin persona, ”Emil Cioran”.

Ett annat ord för de anekdoter som Cioran värderar så högt är förstås skvaller, och han gör stor sak av vad tidigare kolleger sagt och gjort i högre grad än vad de skrivit. På ett sätt har han givetvis rätt: medlidande kostar ingenting, och hyckleriet är skickligt på att gömma sig.

Dahlkvist har tidigare skrivit om bland andra Nietzsche, Leopardi och Ekelund – i synnerhet de två sistnämnda är tämligen dystra författare, liksom Cioran. Men det som i högre grad sammanfogar de han skriver om är det fragmentariska tänkandet, det tänkande som presenteras i blixtbelysning. Det var inte Nietzsche som uppfann aforismen, men han visade dess konstnärliga kraft i högre grad än någon annan.

Och jag vänder gärna på inledningens fråga om konst kan vara pessimistisk. Jag skulle lika gärna kunna säga att all konst är pessimistisk – den vet sina begränsade förutsättningar att nå fram till någon som förstår, att den snarare får räkna med mer eller mindre medvetna felläsningar. Det gäller i hög grad för Cioran, där man frestas säga att både hans fans och förtalare har lika fel i sin bedömning.