Allting är så mycket mer än det är, Björn Gustavsson

När jag var i Stockholm förra helgen sa jag till taxichauffören att jag kom från Jönköping, och gjorde mig beredd på de vanliga skämten om ”Sveriges Jerusalem”, men i stället bad han mig gissa på en svensk film. ”Gränna, du vet”, sa han. Aha, sa jag, Ingmar Bergman?

Exakt: Smultronstället, och bensinmacken, Max von Sydow där utanför Gränna. Det var då en djävla association, sa jag, men han log bara, och sedan pratade vi om alla Iron Maiden-fans som gjorde sig synliga inför kvällens konsert, och gnällde unisont över att behöva jobba inomhus en så solig dag, fast det nog var mest jag som gnällde.

I Björn Gustavssons nya diktsamling på förlaget Megamanus handlar det om mycket, något som redan titeln indikerar: Allting är så mycket mer än det är. Och däribland när huvudpersonerna i Smultronstället rastade på vägen mot Lund, utanför Gränna. Ett sådant sammanträffande ändå. Här får Huskvarna finna sig i att kallas ”landets mest anonyma stad”.

Men det handlar förstås om så mycket annat i den här boken, bland annat en längre biografisk svit som redogör för Esaias Tegnérs kärleksmödor, med kollegan Geijers obetalbara omödme: ”allt vad han sade blänkte”. Kanske ändå den mest definitiva definitionen av geniet.

Här återfinns 67 dikter av kortare eller längre karaktär, där Gustavsson varvar poesi med essä. Jag uppfattar titeln positivt, som fullständigt sann – världen innehåller verkligen alltid mer än vi tror eller uppfattar – men också omöjlig. Det är en paradox, eftersom vi inte klarar av att upptäcka den där extra dimensionen. Om vi inte är, som Tegnér, ett geni, eller galen – något han också lär ha blivit, även om det är relativt omtvistat.

Gustavsson förevisar också en något yrvaken blick på samtiden, detta konstiga som omger oss, detta som vi inte förstår. Känslan av att det här är väl inte vår värld, som vi känner till den? På sätt och vis saknar boken något som håller samman de spretande intrycken, även om det i de enstaka dikterna finns en koncentration. Det handlar om musik, alltid klassisk, det handlar om van Gogh, det handlar om global uppvärmning: ”Vi färdas mot stupet och blundar”, utskrivet i en kursivering som gör raden både teatralisk och allvarligt manande, ett nödrop som når fram.

I dikterna finns också en tvärhet som måste vara medveten, en ovilja att liksom landa på fötterna. Det är ett skrivande som påminner om den konst Gustavsson skriver om, alltså en konst som tar de oväntade stegen, som inte nöjer sig med att vila i det trygga. Då kan metaforerna bli bitande, även om de i värsta fall påminner för mycket om Tranströmer – men det är kanske Tranströmers eget fel, att han annekterat metaforen i svenskt språkbruk för många generationer framåt.

I några rolldikter visar Gustavsson också fin inlevelse i andra levnadsöden, och skapar ett polyfont utsnitt av världen. Paradoxen blir ett spänningsfält, en katalysator för de bästa dikterna i samlingen, som åtminstone för mig utgörs av några av de kortare, med insikter som att ”kärleken är stormögat” och att ”[d]et finns i alla avgrunder en himmel”.