Önsketänkande –
är inte det en formel för poesin? Ungefär så verkar Sissel
Bergfjord resonera, när hon ger sin första diktsamling den titeln,
Ønsketænkning (Gyldendal). Tidigare har hon gett ut två
romaner, men gör nu något som brukar vara det omnämnda (alltså
att poeter tröttnar på att ingen bryr sig, och väljer romanen för
att nå fler läsare).
Det är klart
berättande dikter, i vilket fall, som formar en historia som torde
höra ihop på något sätt. Berättelsen om en uppväxt, eller om
någons, eller om allas. Det tuffa omslaget visar med fin nostalgisk
80-talskärpa (vintage!) en människa som döpts i svart tusch, med
synliga röda hjärttrådar som på något sätt fortsätter över
hela bilden, tar över alltihop dessa röda trådar som typ lågor
och människan snärjd eller bara kapitulerande i en cirkel av svarta
trådar som bildar en slags bur eller kanske ekorrhjul.
Vem tillhör rösten?
Kanske Sissel Bergfjord, kanske blir hon bara språkrör för andra,
det vill säga ”alla”. Är det en kvinna? Olika röster? En
rödhårig kvinna, får vi veta – det röda bildar en tråd av
självförakt som diktjaget hänger upp sig på, och blir det som
ledsagar henne ut i världen.
Dikt som säger
något så anspråkslöst som detta: ”vi är människor”. Ja, det
är det hela. Där den rödhåriga stigmatiseras, men Bergfjord visar
hur det dåliga kan vändas till det bra, hur nackdelen kan bli
fördelen, att mönster är till för att brytas, att destruktivitet
inte är starkare än konstruktivitet.
Dikterna skriver
fram både minnet och nutiden, både fantasi och realitet, och visar
att utanförskapet tillhör alla, och är ingens enskildhet. Att
särskilja är synonymt med det idiotiska. Att läsa Bergfjords
danska är som att lyssna på musik där sången är lågt mixad, så
att du bara ibland uppfattar hur starka raderna är: ”Blodet under
pigens negle. Solen brænder læbernes kant. Jeg fortrød min
tatovering allerede dagen efter. Ensomhed er en tilstand som
forveksles med identitet.”
Den som lever i
ovisshetens landskap har bara sina sinnen att lita på. Bergfjords
dikter pekar ut möjligheterna, önskningarnas värdefulla alternativ
till det liv vi lever. För den unga människan är ett annat liv
alltid möjligt – det är inte för sent att vända, att byta, att
göra något annat.
Därför läser jag
hennes dikter som bejakandet av optimismen. Vaghet och skärpa är
lika viktiga i hennes poetik, där hon ser livet på avstånd, låter
det passera revy tillräckligt långsamt för att den uppmärksamme
ska hinna fånga det – lägga märke till det. Dikt som säger: ”se
här!” Men säger det försynt, i ett omfamnande av det stora ”tänk
om” som finns eller har funnits eller kommer att finnas.
För den unga, som
sagt. Det är viktigt att drömma, men – Vad finns kvar för en
sådan som mig? Gud?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.