Vet du vad den didaktiska triangeln är? Eller undervisningens svarta
låda? Om du svarar ”ja” på någondera är du troligen inte lärare, utan mer
troligt pedagogikforskare. För begreppen används ju flitigast där, på
betryggande avstånd från skolan.
Jag är lärare. Troligen ingick åtminstone begreppet den didaktiska
triangeln i någon av de pedagogiska diskussioner som fördes när jag läste
pedagogik under mitt sista år som lärarstudent, på 90-talet. Att det sedan har
återkommit i min dagliga verksamhet som lärare håller jag inte för troligt.
Forskarna Jan Håkansson och Daniel Sundberg har på Skolinspektionens
uppdrag skrivit boken Utmärkt undervisning. Framgångsfaktorer i svensk och
internationell belysning, en översikt av de senaste tjugo årens pedagogiska
forskning. De vill öppna en bro över den vallgrav – över den avgrund – som
öppnats mellan lärarna och forskningen. Meningen är förstås att blivande och
verksamma lärare ska läsa den för att inte behöva ta itu med det omfattande
källmaterialet – vi är förstås oändligt tacksamma för det.
Med sedvanligt hög svansföring inleder de sin studie: ”Du kommer också
att få spännande inblickar i forskningens värld, vad gäller undervisning och
lärande.” Återstår att se, noterar jag med maliciös piktur i marginalen …
Uppenbart är firma Håkansson & Svanberg förtjusta i begreppen evidens
och empirisk forskning. Oroväckande, tycker jag, då det ofta finns anledning
att vara vaksamma mot lockelsen i speciellt empirin. (Överskattat som
forskningsmetod, kort sagt.)
De är också förtjusta i en del andra flotta begrepp: ”didaktiskt
centreringstest”, ”kvalitativ metasyntes”, ”disciplinerad eklekticism”, ”den
proximala utvecklingszonen”, ”hierarkisk lineär modellering”,
”undervisningskoreografier” … Inte blir jag särskilt klok över en mening som denna heller, som står
helt okommenterad i ett eget stycke: ”Det finns ett stort behov av en
metadidaktik som ställer olika positioner och resultatbilder från fältet i
relation till varandra, för att identifiera evidens på de områden som
undersöks.”
När Håkansson & Sundberg vill förtydliga och skilja ut titelordets
”god” från det etiskt försvarbara är de ju ute i svamlets ärende – för det som
är ”gott” är ju alltid etiskt! När jag undervisar om Valerie Solanas eller
August Strindberg är det en etisk gärning. Den som undervisar om Hitler gör det
också etiskt.
Ett problem med pedagogikforskning är att den yttrar det självklara, men
tvingar in innebörden i fantasifulla luftslott. Sålunda är det i grunden enkla
saker som sägs om vad som är god (varför inte säga ”bra”?) undervisning, eller
undervisning som fungerar. Det handlar om kunskap hos läraren, det handlar om
en förmåga att göra detta levande för eleverna.
Här skapas en påhittad dikotomi mellan ämneskunskaper och kunskaper i
lärande – med andra ord ”repertoar” och ”koreografi”. Men jag förnekar inte att
läraren är koreograf – eller dirigent för en orkester som ibland spelar ljuvt
och ibland spelar skrän. Båda sakerna behövs: att enbart poängtera och betona
exempelvis pedagogikkunskaper gynnar inte inlärningen.
Vad Håkansson & Sundberg då förespråkar är mindre koncentration på
”färdiga kunskaper”, till förmån för elevernas deltagande i både utformning
(innehåll) och verksamhet (aktivitet). Det är urgamla råd från
Skolinspektionen, men jag har något att säga om detta: det är kombinationen som
är själva grejen, det är det som skapar rytmen och svänget när orkestern
spelar, att lärarens kunskap – både den formella och den informella, både den
faktiska och den ”tysta” (som det hette på 80-talet).
Elevernas delaktighet förutsätter dock kunskap. Annars blir det bara
spekulationer och gissningar – i bästa fall. Om resultatet ska bli bra är det
viktigt att läraren är kompetent, slås fast. Jo, men vari kompetensen består –
däri ligger kruxet. Enligt Håkansson & Sundberg är innehållskunskap det som
lärs ut på universitetet – men det händer ju spännande saker utanför
universiteten! Deras exempel Shakespeare: på en litteraturvetenskapskurs läser
man högst två hela verk av Shakespeare, medan du utanför denna kursplan kan
läsa, utöver andra pjäser, översiktsverk av Harold Bloom, Carl-Göran Ekerwald,
och den otroligt givande sonettforskningen. Av det jag lärt mig om Shakespeare
har bara en bråkdel införskaffats på universitetet.
Slutsatsen efter den här mödosamma vandringen (det här strövtåget,
som det brukar heta i den här genren) är att en bra lärare är kunnig och
varierar sin undervisning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.