Det är mycket som är märkligt med Tomas Eklunds debutroman Fågeln i
kejsarens tid, utgiven på förlaget Hilmer Lage. Den är betydligt mer
ambitiös än den gängse debutanten, i sitt utnyttjande av en avancerad
berättarteknik och perspektivbyten.
Med alla sina sidospår blir den en trädgård med gångar som förgrenar sig:
ja, klentrogne läsare! Här härskar Borges, och du ramlar nog inte av stolen när
den första referensen till den blinde argentinaren bockas av på sid 37. För du
är redan mentalt där i Borgeslandet, förpassad dit av den grumliga prosan.
För mig är det diffusa ett kvalitetsmärke, och sådant är det gott om i
Eklunds stil, som nästan är retfullt opak. Det inleds med Stella, en kvinna
vars make Daniel vagabonderar, det vill säga sticker sin kos lite då och då.
Men du hinner knappt registrera att vi har att göra med en manlig författare
som låter en kvinna vara huvudperson förrän hon överges och vi får mannens
perspektiv, och då är kvinnan Stella inte hans hustru längre (däremot har han
varit gift med en annan kvinna, och de har ett barn). Tiden är ur led …
Daniel jobbar på bibliotek, och tiden är alltså antingen före eller efter
vår tid: en vag postapokalyptisk atmosfär etablerar sig. Eklund låter det
rationella möta det irrationella, i korta filosofiska avsnitt, där drömmar är
av yttersta vikt: inte minst i form av de bruna kristaller under namnet ”Dröm”,
en uppenbar drog som Daniel gjort sig beroende av.
Fast – ändå är denna drog-dröm bara en ersättning för den kärlek som
arbetar utifrån exakt samma mekanismer. Jag läser den också som
kärleksberättelsen, om kärleken som en underström i det icke-existerande
samhälle som Stella och Daniel lever i, där deras vägar korsas under olika förutsättningar.
Det är inte helt lätt att kategorisera Eklunds bok. En science fiction
som löper i nya riktningar. Han leker med våra föreställningar om vad som är
fiktion och vad som är essä – så där som Borges gör, och precis som när man
läser Borges börjar det snart svindla, vid introduktionen av bifigurer och
inskjutna partier med böcker av påhittade författare, som Arboga-författaren
Thomas Baltazar Dahl. Hälften av dig reser sig upp ur stolen för att börja söka
efter denne, den andra hälften sitter generad kvar, självfallet medveten om att
namnet bara är en konstruktion.
Personligheter byter också plats i den här romanen, liksom scener som
successivt bjuder in olika genrer, som thrillern och vampyrromanen. Det ter sig
allt mer bisarrt med alla dessa parallella världar som cirklar runt,
förklaringar som döljer mer än de uppenbarar, och konstateranden som
förbryllar: ”Vi lever i en berättelse som är en del av en större berättelse,
som är ett sidospår i en annan berättelse. Det är allt som finns. En mängd
berättelser i ett oändligt bibliotek.”
Att försöka greppa över så här mycket är vanskligt, men Eklund ska ha all
heder för att han vill göra mer än att bara berätta sin historia rakt upp och
ned. Jag tjusas av de intrikata spåren, samtidigt som jag stör mig av att
marken är så obekant. Med andra ord: det är svårt att gilla något som man inte
känner igen.
Fågeln i kejsarens tid är en labyrint, som med sina gåtfulla
bryderier lyckas vara så där undanglidande som god skönlitteratur ska vara,
samtidigt som dess resonemang är så där hållbara som fackprosa ska vara – ett
kanske ändå mer lovande än lyckat möte mellan olika discipliner, men definitivt
något som bådar gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.