Den utkom 1997 och
ingår redan i Penguins serie ”Modern Classics” (för övrigt är
sådana begrepp – modern klassiker – svårsmälta). Är den så
bra? Den bok om det engelska språket som romanförfattaren Kingsley
Amis lämnade efter sig, The King's English, som han arbetade
med under sina sista år?
Ja, den är faktiskt
helt makalös. ”The King” är i det här fallet smeknamnet på
författaren – ett smeknamn han gärna kunde fördra, enligt sonen
Martin, som har skrivit ett bländande förord till den här
upplagan. Den briljanta titeln syftar även på bröderna Fowler, som
i början av 1900-talet ansvarade för de ordböcker Amis d.ä.
värderar högst, däribland en bok med just titeln The King's
English.
Att det är en
70-årig gubbe som skriver gör det hela bara bättre. Han är
medveten om att åsikterna är reaktionära, och pläderade
(”secretely pined”) för att ”illit” skulle ackompanjera
andra mer rumsrena ordboksförkortningar som ”derog” och
”colloq”. Här handlar det uppenbart om en man som tar språket
och orden på allvar, som har ett innerligt förhållande till sina
ordböcker (i sitt eget förord berättar Amis d.ä. vilka upplagor
som duger).
Han är lärd, rolig
och fräck, sticker mer än gärna ut hakan, och avfärdar språkliga
företeelser med en brutalitet som förstås kan uppfattas som
hänsynslös eller charmig – eller bara fullt vital, vigorös. Allt
sker med kärleken till språket som fond, och fastän det är en
slags uppslagsbok från A (-able and -ible) till Y (Yoo and oo)
sträckläser du texterna om dessa sardoniska principer.
Även när du tycker
att han går lite för långt, som när han menar att ”medieval”
ska uttalas med fyra stavelser, utan glottal klusil: ”meddy[-]eval”,
ett uttal han beskriver som ”an infallible sign of fundamental
illiteracy”. Men ta bara hur elegant han avfärdar alla som vägrar
inleda meningar med ordet ”and”: ”an empty superstition”.
Eller påfundet att skriva ihop ”for ever” till ”forever” som
”the vilest false union of all”.
Givetvis går det
inte att följa denna supersticklers råd verbatim, för även om han
är medveten om språks förändring känns det ibland som att han
går för långt allra mest för nöjet i att just gå för långt.
Det kan också vara på sin plats att varna för politisk
inkorrekthet, att exempelvis kvinnosynen är en aning förlegad. Det
friska humöret överväger dock det mesta – som när han
diskuterar ”jocular chaps” som gärna säger saker som ”ere
long” och ”ere now”: ”I have two messages for such chaps: one
is unprintable, the other goes, If you must get this shred of
battered facetiousness, for Christ's sake get it right. The
word is ere, not e'er.”
När Amis d.y. för
några år sedan samlade sina artiklar var det under titeln The
War Against Cliché. På tal om klichéer har Amis d.ä. fel när
han påstår att Henry James var den förste som använde citattecken
för att markera en kliché – möjligen på engelska, men Flaubert
gör så hela tiden i Madame Bovary. Alla som i någon mån
arbetar med språket har sin favoritfiende, vare sig det är
anglicismer, svordomar eller dålig kommatering (den sistnämnda är
min). Oscar Wilde tyckte som bekant att det värsta som fanns inte
var onda människor, utan tråkiga människor – Amis d.ä. har
slöheten som sin fiende. Det vill säga, hur slöheten hos
skribenten generar språklig slapphet som genererar misstag eller
bara slappt språk, som kan vara värre. Allra mest framträdande hos
journalister, där han med viss glädje hittar otaliga exempel på
försummelser – liksom experter, som ändå alltid har fel,
antingen när de yttrar sig eller senare (när de motbevisas).
Många av råden är
användbara, och mer ofta än sällan varnar han för flotta ord, och
förespråkar tämligen korta meningar. Då kan det också förvåna
att han kan tänka sig vissa kompromisser, inte minst när
omgivningen förutsätter ett visst uttal, för då spelar det ingen
roll hur rätt du har om alla andra menar att du säger fel (som när
jag byter ut mitt norrländska uttal ”schärselden” bara för att
smålänningarna tycker att det ska uttalas ”skärselden”): ”the
aim of language is to ensure that the speaker is understood, and all
ideas of correctness or authenticity must be subordinate to it.”
Det är också en
bok som i förstone får dig att undra hur du någonsin ska våga
yttra dig muntligt eller skriftligt på engelska, men som så
småningom får dig att uppskatta det ändå generösa tilltalet, att
Amis d.ä. minst av allt är en felfinnare som vill sätta dit den
som begår språkliga misstag som du kan tycka är obetydliga – men
för den som älskar språket finns inga undanflykter, förutom
lättjan. En av dödssynderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.