I fredagens DN (ej
på nätet) svarar Stina Otterberg på Lyra Ekström Lindbäcks
tidigare inlägg (23/3) om den likriktade litteraturkritiken.
Otterberg menar att Ekström Linbäck har fel i antagandet att
tidningarnas litteraturkritiker kopierar böckernas baksidestexter:
”det är knappast på kultursidorna utan snarare på nätet som de
okritiska upprepningarna av säljtext återfinns.”
Men det är en
generalisering, som jag också uppfattar som ett slag i ansiktet. Jag
har skrivit om böcker på bernur sedan 2006, och jag har värnat om
min integritet. Att läsa att jag – bernur – skulle vara okritisk
och upprepa förlagens texter är inget annat än kränkning av allt
arbete jag har lagt ned. Då räcker det inte heller att säga att
Otterberg säkerligen inte avsåg just bloggen bernur – för det är
hennes skyldighet som kritiker att precisera och exemplifiera.
Det finns olika sätt
att skriva om litteratur, och det är orättvist att ställa samma
krav på den oavlönade och ideella nätskribenten som på
tidningsskribenten – man kan se dem som komplement. Konkurrensen på
dagstidningarnas kultursidor har hårdnat, och det är inte alls
någon självklarhet eller grundläggande författarrättighet att
bli recenserad där. Litterära tidskrifter har så gott som
försvunnit från den svenska jordens yta. Detta har förlagen
fattat, så därför dessa utskick till bloggare.
Men det är
självklart, åtminstone för mig, att jag inte är förlagens
springpojke. Dessutom är jag villig att låta vem som helst granska
det jag har skrivit och påpeka i vilka fall jag har svarat för
”okritiska upprepningar” av förlagens säljtexter. Jag har nog i
förhållande till dagstidningskritiken varit mer återhållsam i
mitt beröm och mer ohämmad i mitt missnöje. Inte för nöjet i att
såga, utan för att det är skrivet i intellektuell ärlighet.
Det är ändå
tröttsamt att ständigt behöva inta denna försvarsposition, att
begreppet ”blogg” genererar denna negativa reaktion, där
associationen är att det antingen måste handla om mode eller att
det är ”en dagbok på nätet”. Det må låta högtravande, men
jag har mer gemensamt med en litterär tidskrift – fast jag förstår
ju att jag hade nått fler läsare, kanske rentav Stina Otterberg, om
jag hade varit klok nog att ändra mitt tilltal.
bernur, fortsätt med ditt goda arbete; och ödsla inte energi på nonsens.
SvaraRaderaSynd att inte artikeln finns på nätet. Kanske kommer den om någon dag. Att dagspresskritikerna ofta "kopierar baksidestexterna" eller förlagets pressmeddelanden är jag övertygad om och har påpekat på min blogg flera gånger (t.ex. om "Grand final i skojarbranschen" och senast om "Mars"). Speciellt om den förstnämnda romanen - flera av "recensionerna" är generiska - de hade passat in vad än Ekman hade skrivit.
SvaraRaderaBokbloggar läser jag inte många men det är helt klart att andra kvalitetsbloggar jag läser ger mig mycket mer än dagspressen när de skriver om böcker.
Det finns ju undantag: Håkan Lindgren t.ex. men han är ju också bloggare.
Ett annat undantag var när Ernst Brunners "Hornsgatan" kom ut för några år sedan. Då hade dagspresskritikerna nog läst boken, åtminstone vissa delar av den, och alla förenades i ett rödglödgat raseri över författaren och hans roman. Men då gällde det inte den litterära kvaliteten utan Brunners fräckhet att ha fel åsikter och driva med heliga ting, t.ex. Prideparaden.
Man ska inte ta åt sig av missriktad kritik. Jag har inte läst Otterbergs text, men jag tänker att det finns "kopierade baksidestexter" både här och där. Även i tv! När Petter Ljunggren intervjuade Nina Björk i "Min sanning" har han inte bara läst baksidestexten till "Lyckliga i alla sina dagar" utan även recensioner som bygger på baksidestexten. Mycket förutsägbart och platt för den som läst boken.
SvaraRaderaNåväl. Trösta dig med att din blogg hör till den lilla skara av kvalificerade litteraturbloggar som finns i Sverige. Fortsätt så! Jag vill inte ens nämna hur det annars kan se ut på s k bokbloggar. Där får man vara glad om ens baksidestexten är citerad. Ofta får man bara se ett foto av framsidan...
Björn, jag kunde inte låta bli att skriva en kommentar hos mig som i hög grad hänger ihop med det du här skriver.
SvaraRaderaHåller med wilgot, missriktad kritik behöver man ju inte alltid ta åt sig av. Särskilt när ens namn inte alls finns med och den grupp som beskrivs är så stor och oprecis. Det verkar tydligt att Otterberg syftar på Bokhora och den typen av bokböggare, och hennes poäng är väl att där hittar man sällan varken analys eller någon vässad debatt om böckrna. Nu kan man invända att det finner man ofta inte i DN heller längre (eller andra tidningar) men det föredrog hon att inte skriva. Såvida ni inte har varit i beröring om ditt bloggande eller ditt eget kritikervärv tror jag inte det finns så mycket skäl att bli upprörd. Hon har rätt i att på det oavlönade fältet inom internet, från svenskt håll i alla fall, är man ännu inte i närheten av att verkligen bli ett svar på den sorts kulturbevakning som fanns på kultursidorna fram till 90-talet, med vid utblick, inträngande debatter, kunskaper och en tydlig vilja att hålla undan för förtäckt eget säljsnack och för målgruppsskrivande.
SvaraRaderaApropå kulturellt samtal förr och nu så kan jag ju tipsa om Daniel Sandströms krönika här: http://www.svd.se/kultur/varje-mening-ar-ett-minfalt_8058970.svd
Danne har naturligtvis rätt i att brottningen på Riches matta speglar en tid när litteraturen (och humanvetenskaperna) hade en helt annan prestige än idag, och när det alltid sågs som viktigt att vinna en debatt, vinna med eftertryck. Men han missar att Lindegren och Tingsten inte i någon vettig mening var personliga fiender, och det tonläge man debatterade i på den tiden var inte heller uttryck för personligt "hat" även om det fanns starka åsiktsbrytningar bakom (Tingsten var imponerad av Lindegrens fantasi, hans bildning, hans energi och konversationstalanger, rimligen hade han lärt känna honom genom Olof Lagercrantz). Idag läser man in privat hat och förakt så fort någon skriver offentligt, och utvecklar, att det här håller för fan inte eller att X bara går en annans ärenden. Och man läser det förstås mot bakgrund av vilken grupp någon tillhör, eller anses tillhöra - som i debatterna om Maria Sveland och Khemiri/Selimovic nu senast.
bokbloggare givetvis, inte den skumma neologismen "bokböggare" (homosexuella bokbloggande fantaster?)
RaderaAtt slött och slentrianmässigt skyffla samman alla bloggar som skriver om litteratur är tyvärr inte ovanligt och kanske inte mycket att bry sig om, men visst vore det trevligt om någon på de stora dagstidningarna någon gång tog sig i kragen och för omväxlings skull lyfte fram de goda bloggexemplen.
SvaraRaderaMånga så kallade bokbloggare har sina bloggar främst som läsloggar och där har inläggen vanligen upplägget "Boken handlar om X och den var bra". De bloggarna har troligen som främsta syfte att för egen del hålla koll på vad de läst samtidigt som de kan få kontakt med andra med samma intresse. Ambitionerna och anspråken är inte att uppväga och ersätta litteraturtidskrifterna. Att ägna tid åt att reta sig på dessa harmlösa bloggar är helt bortkastat.
Sedan finns det ju förstås också de som har stora anspråk men mindre förmåga...
Tar man sig tid att leta på nätet så finns det dock en hel del intressanta bloggar som håller hög kvalitet, speciellt med tanke på att de drivs helt ideellt. Varför vissa av dem som har tillgång till de traditionella kanalerna för sin litteraturkritik inte vill låtsas om dessa bloggar kan man verkligen fråga sig.
Ack! Så sant, Petra, att de har helt olika funktioner, en dagstidning och en blogg. Givetvis har det slagit mig att det kan finnas någon form av rivalitet - att min verksamhet skulle ses som ett hot. Dock har jag ju några gånger omnämnts i bl a Expressen, Svd, Aftonbladet, som ett ex på att det förekommer litterär kritik på internet.
SvaraRaderaKanske det fanns mer konfrontation tidigare, medan det nu är mer konsensus och konflikträdsla, Magnus. (Paradoxalt, med tanke på allt näthat?) I alla fall, när jag skriver negativt om någon författare får jag ofta respons på e-posten i stället, och ibland rentav en saklig diskussion från någon som förstår att det inte är obligatoriskt att gilla boken hen har skrivit ...
Thomas, jag såg din kommentar: jag tror det är lämpligt att hålla sig undan partipolitiken, det verkar ha en negativ effekt på människors omdöme!
Wilgot, tack, och ja, det verkar vara lite slött här och där bland journalister överlag - men jag tror det där är på väg ut, när det går att hitta bra saker på internet - ex musikkritik och skivrecensioner är mycket bättre på sidor som Throw me away och Pitchfork. Förresten finns den här fina intervjun med Nina Björk på TMA: http://www.throwmeaway.se/intervju/nina-bjork-sentimental-patetisk-och-storslagen/
Och Bengt, jag läser allt mindre recensioner av nyutkomna böcker - kanske har jag tröttnat på att det är så likriktat ... Men jag följer en del kritiker mer än jag är nyfiken på vilket omdöme vissa författare får. Sedan är det ju lärorikt att läsa hur andra skriver, åtminstone de goda exemplen!
Och Einar, tack, men äsch! Livet måste innehålla en gnutta nonsens också ... För mig i alla fall!
Varför måste man rycka på axlarna åt såna dumma grejer?
SvaraRaderaDen här bloggen är ju outstanding, bättre än de flesta och bättre än det som skrivs på kultursidorna. Generellt stämmer det inte heller det som Otterberg skriver att litteraturbevakning skulle vara sämre på nätet.
Håller med i stort. Litteraturkritiken är mer eller mindre död idag. Likriktad, fjäskig, en enstaka gång någon liten spya men aldrig kritik av etablerade författare. Samma namn valsar runt. Man kan inte skylla allt på kritikernas låga arvoden även om en del kan förklaras med det.
Ur ett brev till SvD:s kultured. för någon månad sedan (obesvarat)..."jag är sedan någon tid medlem på en skrivarsajt. Vi läser, skriver och diskuterar skrivandet. Jag har tagit på mig uppgiften att undersöka hur en bra författare öppnar en bra roman och sedan hur en dålig dito gör det. Strålkastaren hamnar osökt på Björn Ranelid. Jag har aldrig läst mannen förut, så jag går ut på nätet och närläser hans ”Ansikte av eld.”
SvaraRaderaFår genast fullträff. Ja, jag häpnar över hur illa skrivna öppningsmeningarna är. Det bådar ont - eller gott...- vad gäller resten. Och detta är hans trettisjätte?! bok. Och han har fått pris av Svenska Akademin, ett pris Peter E. nog ångrar, men ändå. Nej, nu behöver jag hjälp från den vassaste av kulturredaktioner, tänker jag. SvD måste väl ha sågat denna jäms med fotknölarna, om man överhuvudtaget brytt sig. Men icke. Nu slår hakan verkligen i tangentbordet: så här skriver man: "Björn Ranelid visar ännu en gång en suverän förmåga att ge ny gestalt åt sina teman kärlek, godhet och rebelliskhet. Magnus Eriksson har läst ”Ansikte av eld.”..."
Och jag som valt att prenumerera på SvD för dess kultursidas skull. Nu måste jag ompröva beslutet."
Hm, jo, vet inte om det jag säger nu är upprepning, men visst, kritik finns på olika ställen, och det är så lätt att svepande avfärda allt som inte är formulerat av namn man inte känner till - definitionen av en kritiker = ett bekant namn, typ Mats Gellerfelt.
SvaraRaderaJag läste ett par böcker av Ranelid för några år sedan, bl a därför att jag läste honom för radioprogrammet jag medverkade i, men tröttnade på att han tog om saker hela tiden, att det kändes så färdigt. Så jag tycker gott att man kan ifrågasätta hans stilistik - dvs att det finns många som skriver mycket mer spännande.