En
av Poes bästa noveller är ”A Descent Into the Maelström”:
”Never shall I forget the sensations of awe, horror, and admiration
with which I gazed about me.” Eeeeeh, alltså, men vad
handlade den om? Lika lätt som jag kan plugga in snygga fraser har
jag generellt notoriskt svårt att komma ihåg intriger och plottar,
och i Poes fall måste jag säga att jag bara minns atmosfären, ”den
dära känslan”, som Skriet sammanfattar så vackert på sin
senaste skiva.
Något liknande
känns det att läsa Torbjörn Elensky, vars nya roman Egendom
inte så lätt låter sig summeras. Han är skicklig på att plantera
in mystik i sin berättelse, som drygt halvvägs dessutom tappar
fotfästet på det där distinkta sättet som man kunde önska fler
skulle göra: låta berättelsen vända på sina förutsättningar.
Redan på första sidan etableras den här uppfattningen:
”sammanhanget som var ditt är inte längre ditt.”
Kvinnan sitter i en
bil och skjutsar sin son till dennes morföräldrar. Hon är skild,
bitter på mannen, och trånar efter sonens kärlek. En enkel
historia: till och med jag fattar den (och kommer nog att minnas den).
Men med hjälp av omtagningar och repetitioner bryts illusionen om en
relativ okomplicerad utflykt. Elensky vill nog ersätta ordet
”berättelse” med ”rättelse” – en korrigering. (Som Stig
Larsson sa när han var på sitt mest aforistiska humör: ”Minnet
uppfattar jag mest som ett plagiat av vad som hände”.)
Egendom är
en egendomlig roman. Det är de tvära kastens prosa, där
upprepningarna kan vagga in läsaren i en skenbar trygghet. Strax
blir jag ändå varse en oro, där kvinnans inre monolog ter sig allt
mer besynnerlig, ja, egendomlig. En berättelse som cirklar runt en
punkt av sanning, en allt mer diffus fläck. Någonstans efter
hälften blir det också oroligt på allvar, med kvinnans allt mer
fantasifulla förklaringsmodeller.
I några stycken är
det en smått tillkrånglad kategoriseringsiver som präglar
berättandet, som när kvinnan med lite väl mycket distans beskriver
sig själv som ”en lyckad avbild av en främling […] ett skal av
ordning och reda, kyligt och behärskat, runt en oordnad eldsvåda i
hennes inre som hon använder all sin kraft till att kontrollera.”
Det är en prosa som hör hemma i spekulationernas rike, den typ av
fabuleringar Elensky annars så skickligt undviker.
Mer lyckad ter sig
skildringen av föräldraskapet, hur mamman så ihärdigt tigger om
pojkens bekräftelse. Att vara förälder är en gynnsam jordmån för
bitterhet, och sonen spelar sin roll som otacksam djävla unge
riktigt bra, liksom den frånvarande mannen spelar sin roll som
otacksam djävla make med samma stillsamma ackuratess.
Att vara förälder
är att vara i det som skaver. Och mer lyckosamt än de
utifrånkategoriseringar kvinnan gör är exaktheten i bildspråket,
som när hon säger att ”sanningen en dag slängdes i ansiktet på
henne som en disktrasa”. Lika bra är det att kalla föräldraskapet
för ”sisofysiskt”.
Vad Elenskys roman
handlar om är självklart adoption, om det trauma som aldrig kan
vara tillräckligt bearbetat. När Morrissey på ”Bengali in
Platforms” sjunger ”Life is hard enough when you belong here”
kan det på ytplanet handla om rasism – en billig poäng inhämtad
av den politiska korrekthetens apostlar – men som Freddie Mercury,
uppvuxen i India, påpekade, var Morrisseys låt den första som på
tog Mercurys generation invandrare på allvar, och kan lika väl
läsas som en plädering mot det liv som vi alla delar och som är så
infernaliskt svårt att hantera – att det är svårt för alla att
leva.
Även för kvinnan i
Elenskys bil och sedermera morföräldrars stuga, som brottas med
allmängiltiga problem. I den mån bilen någon gång går på
tomgång kan det bemötas med att så är också livet! Det här är
en av de mest realistiska svenska romaner jag har läst på länge –
och då har jag läst djävligt många svenska realistiska romaner,
ska jag säga. Här är det ändå en text där verkligheten tillåts
darra, där det reella liksom skjuts åt sidan och öppnar för det
oväntade. Därför är det inte helt lätt att säga vad jag
”tycker” om den här boken, för den lämnar mig egentligen mest
brydd, och att jag känner tvekan – samtidigt som jag anar att jag
inte kommer att kunna släppa den ifrån mig, att dess idéer
fortsätter verka.
Upprepningarna blir
alltså besvärjelser till sist, ett skydd som bara bygger nya
tvångstankar. Litteratur ska vara mötet mellan det planerade och
det spontana. Elenskys kvinna är nyckfullheten personifierad, och
som litterär figur tror jag hon har svårt att nöja sig med att
stängas in mellan bokpärmarna, utan att hon med sin manande röst
kommer att ta sig därifrån och fortsätta älta sitt psykosliknande
budskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.