Ønsketænkning, Sissel Bergfjord

Önsketänkande – är inte det en formel för poesin? Ungefär så verkar Sissel Bergfjord resonera, när hon ger sin första diktsamling den titeln, Ønsketænkning (Gyldendal). Tidigare har hon gett ut två romaner, men gör nu något som brukar vara det omnämnda (alltså att poeter tröttnar på att ingen bryr sig, och väljer romanen för att nå fler läsare).

Det är klart berättande dikter, i vilket fall, som formar en historia som torde höra ihop på något sätt. Berättelsen om en uppväxt, eller om någons, eller om allas. Det tuffa omslaget visar med fin nostalgisk 80-talskärpa (vintage!) en människa som döpts i svart tusch, med synliga röda hjärttrådar som på något sätt fortsätter över hela bilden, tar över alltihop dessa röda trådar som typ lågor och människan snärjd eller bara kapitulerande i en cirkel av svarta trådar som bildar en slags bur eller kanske ekorrhjul.

Vem tillhör rösten? Kanske Sissel Bergfjord, kanske blir hon bara språkrör för andra, det vill säga ”alla”. Är det en kvinna? Olika röster? En rödhårig kvinna, får vi veta – det röda bildar en tråd av självförakt som diktjaget hänger upp sig på, och blir det som ledsagar henne ut i världen.

Dikt som säger något så anspråkslöst som detta: ”vi är människor”. Ja, det är det hela. Där den rödhåriga stigmatiseras, men Bergfjord visar hur det dåliga kan vändas till det bra, hur nackdelen kan bli fördelen, att mönster är till för att brytas, att destruktivitet inte är starkare än konstruktivitet.

Dikterna skriver fram både minnet och nutiden, både fantasi och realitet, och visar att utanförskapet tillhör alla, och är ingens enskildhet. Att särskilja är synonymt med det idiotiska. Att läsa Bergfjords danska är som att lyssna på musik där sången är lågt mixad, så att du bara ibland uppfattar hur starka raderna är: ”Blodet under pigens negle. Solen brænder læbernes kant. Jeg fortrød min tatovering allerede dagen efter. Ensomhed er en tilstand som forveksles med identitet.”

Den som lever i ovisshetens landskap har bara sina sinnen att lita på. Bergfjords dikter pekar ut möjligheterna, önskningarnas värdefulla alternativ till det liv vi lever. För den unga människan är ett annat liv alltid möjligt – det är inte för sent att vända, att byta, att göra något annat.

Därför läser jag hennes dikter som bejakandet av optimismen. Vaghet och skärpa är lika viktiga i hennes poetik, där hon ser livet på avstånd, låter det passera revy tillräckligt långsamt för att den uppmärksamme ska hinna fånga det – lägga märke till det. Dikt som säger: ”se här!” Men säger det försynt, i ett omfamnande av det stora ”tänk om” som finns eller har funnits eller kommer att finnas.

För den unga, som sagt. Det är viktigt att drömma, men – Vad finns kvar för en sådan som mig? Gud?