Egendom, Torbjörn Elensky

En av Poes bästa noveller är ”A Descent Into the Maelström”: ”Never shall I forget the sensations of awe, horror, and admiration with which I gazed about me.” Eeeeeh, alltså, men vad handlade den om? Lika lätt som jag kan plugga in snygga fraser har jag generellt notoriskt svårt att komma ihåg intriger och plottar, och i Poes fall måste jag säga att jag bara minns atmosfären, ”den dära känslan”, som Skriet sammanfattar så vackert på sin senaste skiva.

Något liknande känns det att läsa Torbjörn Elensky, vars nya roman Egendom inte så lätt låter sig summeras. Han är skicklig på att plantera in mystik i sin berättelse, som drygt halvvägs dessutom tappar fotfästet på det där distinkta sättet som man kunde önska fler skulle göra: låta berättelsen vända på sina förutsättningar. Redan på första sidan etableras den här uppfattningen: ”sammanhanget som var ditt är inte längre ditt.”

Kvinnan sitter i en bil och skjutsar sin son till dennes morföräldrar. Hon är skild, bitter på mannen, och trånar efter sonens kärlek. En enkel historia: till och med jag fattar den (och kommer nog att minnas den). Men med hjälp av omtagningar och repetitioner bryts illusionen om en relativ okomplicerad utflykt. Elensky vill nog ersätta ordet ”berättelse” med ”rättelse” – en korrigering. (Som Stig Larsson sa när han var på sitt mest aforistiska humör: ”Minnet uppfattar jag mest som ett plagiat av vad som hände”.)

Egendom är en egendomlig roman. Det är de tvära kastens prosa, där upprepningarna kan vagga in läsaren i en skenbar trygghet. Strax blir jag ändå varse en oro, där kvinnans inre monolog ter sig allt mer besynnerlig, ja, egendomlig. En berättelse som cirklar runt en punkt av sanning, en allt mer diffus fläck. Någonstans efter hälften blir det också oroligt på allvar, med kvinnans allt mer fantasifulla förklaringsmodeller.

I några stycken är det en smått tillkrånglad kategoriseringsiver som präglar berättandet, som när kvinnan med lite väl mycket distans beskriver sig själv som ”en lyckad avbild av en främling […] ett skal av ordning och reda, kyligt och behärskat, runt en oordnad eldsvåda i hennes inre som hon använder all sin kraft till att kontrollera.” Det är en prosa som hör hemma i spekulationernas rike, den typ av fabuleringar Elensky annars så skickligt undviker.

Mer lyckad ter sig skildringen av föräldraskapet, hur mamman så ihärdigt tigger om pojkens bekräftelse. Att vara förälder är en gynnsam jordmån för bitterhet, och sonen spelar sin roll som otacksam djävla unge riktigt bra, liksom den frånvarande mannen spelar sin roll som otacksam djävla make med samma stillsamma ackuratess.

Att vara förälder är att vara i det som skaver. Och mer lyckosamt än de utifrånkategoriseringar kvinnan gör är exaktheten i bildspråket, som när hon säger att ”sanningen en dag slängdes i ansiktet på henne som en disktrasa”. Lika bra är det att kalla föräldraskapet för ”sisofysiskt”.

Vad Elenskys roman handlar om är självklart adoption, om det trauma som aldrig kan vara tillräckligt bearbetat. När Morrissey på ”Bengali in Platforms” sjunger ”Life is hard enough when you belong here” kan det på ytplanet handla om rasism – en billig poäng inhämtad av den politiska korrekthetens apostlar – men som Freddie Mercury, uppvuxen i India, påpekade, var Morrisseys låt den första som på tog Mercurys generation invandrare på allvar, och kan lika väl läsas som en plädering mot det liv som vi alla delar och som är så infernaliskt svårt att hantera – att det är svårt för alla att leva.

Även för kvinnan i Elenskys bil och sedermera morföräldrars stuga, som brottas med allmängiltiga problem. I den mån bilen någon gång går på tomgång kan det bemötas med att så är också livet! Det här är en av de mest realistiska svenska romaner jag har läst på länge – och då har jag läst djävligt många svenska realistiska romaner, ska jag säga. Här är det ändå en text där verkligheten tillåts darra, där det reella liksom skjuts åt sidan och öppnar för det oväntade. Därför är det inte helt lätt att säga vad jag ”tycker” om den här boken, för den lämnar mig egentligen mest brydd, och att jag känner tvekan – samtidigt som jag anar att jag inte kommer att kunna släppa den ifrån mig, att dess idéer fortsätter verka.

Upprepningarna blir alltså besvärjelser till sist, ett skydd som bara bygger nya tvångstankar. Litteratur ska vara mötet mellan det planerade och det spontana. Elenskys kvinna är nyckfullheten personifierad, och som litterär figur tror jag hon har svårt att nöja sig med att stängas in mellan bokpärmarna, utan att hon med sin manande röst kommer att ta sig därifrån och fortsätta älta sitt psykosliknande budskap.