Karin Boye och människorna omkring henne, Pia-Kristin Garde

En rolig Berlinbild. Karin Boye givetvis i centrum, ovanligt hårdsminkad. Uppe till vänster översättaren Erik Mesterton. Kvinnan i vit kappa är Karin Lönngren. På marken sitter Vilhelm Scharp, lektor vid Unter den Linden-universitetet, och längst till höger systern Ulla. De övriga har inte identifierats.

1941 var ett dåligt år för litteraturen, då två av seklets viktigaste författare, Virginia Woolf och Marina Tsvetajeva, begick självmord, och från svenskt håll finns det anledning att beklaga Karin Boyes frivilliga död samma år (freitod, som det heter på tyska).

Att Boye är en internationell författare brukar hävdas av Karin Boye-sällskapet, med argumentet att Kallocain är översatt till så många språk: men varför är det viktigt att bli stor utomlands? Apropå en intressant betraktelse av Susanna Alakoski från DN i veckan, om det tvivelaktiga värdet i att slå igenom i andra länder. Ja, varför inte nöja sig med att Karin Boye är en stor författare för oss?

Pia-Kristin Gardes bok Karin Boye och människorna omkring henne (ellerströms) är ovanligt såtillvida att den är en fotobok, som mycket snyggt lyfter fram personer i Boyes närhet. På uppslaget en bild, och en kortare text som kommenterar personen eller händelsen. På köpet ganska många foton där också poeten själv figurerar, ofta annorlunda jämfört med den officiella uppfattningen om henne. (Hon skrattar och ler!) Samt en självbiografisk text som publiceras för första gången, skriven när hon gick en psykologikurs med Emilia Fogelklou som lärare.

Här får vi Gardes lite överslätande förklaring till moderns alkoholism, något främst Cecilia Hammarström skrev om i sin bok om Boye. Garde menar att det berodde på att en läkare lurade henne att dricka porter.

Nåja! På ett foto ser vi Karin, bara ett par år gammal, med en katt som hon gav namnet ”Gulfrämmande” (poet blir man inte, det föds man som). På ett annat tidigt foto, ett klassfoto där hon är troligen nio år gammal, har hon på sig något som ser ut som en sombrero: snett framför henne står Eyvor Söderholm, som Karin några år senare förälskade sig i, och skrev dikter till – ett stycke ur en av dem publiceras här för första gången.

Det är också roligt att se hur verklighetens ”Siv” (ur romanen Kris) ser ut, tjejen Malin F gillar. I verkligheten hette hon Viva Liljewall. Och ett tag var Boye som bekant lärare. Hon ville införa ett nytt skolämne: det skulle heta ”vila”.

Många av människorna är intressanta, excentriska. Förmodligen fanns det fler sådana då, medan vi nu har blivit så ängsligt anpassningsbara. Vi skryter om att vara toleranta, men det handlar alltid om en viss sorts tolerans.

Gardes bok, som hon påbörjade redan 1976, är försiktigt skriven. Att hon gillar Karin Boye är inte svårt att se, men ibland blir det lite väl tunna karakteristiker. En annan Karin, Lönngren, som Boye umgicks med, beskrivs som att hon ”verkar ha förstått Karin Boye på ett mer intuitivt än intellektuellt sätt”. Är inte det samma sak som att säga att hon var dum?

Där uppe Sven och Karin, sedan pappan Carl Fredrik, minstingen Ulf, och mamman Signe.

I den självbiografiska texten tillåter sig Boye att vara kaxig och rolig på ett sätt hon sällan var i de böcker hon publicerade. Så här avslappnat skriver hon om hur det var att amma modersbröstet: ”Avvänjningen lär ha gått lätt / vilket förvånar mig själv, av alla skäl”. Här skriver hon också att hon befarar att hon kommer att bli idiot, eftersom hon har onanerat (ett par gånger).

Alltså en rätt bedårande bok, med fina bilder av poeten, och framför allt det högintressanta själbiografiska stycket, liksom en fin dikt av Augustin Mannerheim, som kände henne. I augusti i år dog Augustin Mannerheim, som på äldre dar också var en fin översättare, av bland andra Goethe.