Av någon anledning kommer samtalet in på Jan Guillou. Jag muttrar något om hur tråkig han är. – Aha, säger P, är han inte tillräckligt fin författare? Men det där har ingenting med saken att göra. Vad då fin? Det finns gott om fina författare – vad nu det är – som jag tycker är tråkiga. Men gillar man inte samma böcker som Herr Reinfeldt och Fru Lööf, då är man snobb.
Eller är det något som jag har missförstått? Jan Guillou ska alltså uppfattas som en slags helig ko, som inte får kritiseras. Men jag har aldrig förstått det där snacket om ”Sveriges bästa journalist”: till att börja med, hur mäter man sådant? Jag kan inte tänka mig en enda seriöst arbetande journalist som skulle få för sig att uttrycka sig på det sättet, eller ha sådana ambitioner.
Vad jag har märkt är att när jag skriver negativt om någon här på bernur, då fördubblas den dagliga besöksstatistiken. Det är också så att därifrån skapas otaliga förutfattade meningar om mig, baserat på vad jag har skrivit. När jag kritiserar en författare ur arbetarklassen, då är jag bekväm och saknar erfarenhet från arbete. När jag kritiserar en kvinna, då är jag kvinnoföraktare. När kvinnan är född i ett annat land, då är jag rasist. Och så vidare.
Jaha, jag tycker alltså att Guillou är tråkig. Jag har läst två böcker av honom; det var inga större upplevelser, ur någon aspekt. Det borde inte vara så, men hans persona ställer sig i vägen: hans djävla arrogans, som inte bottnar i någon genuin kunskap. Han ställde upp i kunskapsprogrammet På spåret häromåret, och gjorde en slät figur – det var pinsamt usla kunskaper han gav prov på. Låt gå för det, men samtidigt ger han hela tiden sken av att veta saker, ja, han har så hög svansföring att det blir löjligt hur han sprätter och går på. Han har åsikter om det han inte vet någonting om.
Nu vore det här inte så mycket att bry sig om. Men sanningen är att i den mån män läser böcker, då läser de böcker av Jan Guillou. Jag misstänker att många män är exakt likadana, alltså män i Jan Guillous ålder: inskränkta, arroganta (utan täckning), och totalt ointresserade av att upptäcka något nytt. De har inte bytt batteri på sin klocka sedan 1977: alla deras referenser härstammar därifrån. De fick lära sig saker i skolan, och dessa kunskaper får inte utsättas för någon omprövning.
Så – att jag inte läser Jan Guillou beror bara på att jag vill läsa något som gör mig nyfiken och förvånad och exalterad och häpen och lycklig och förundrad, och jag har inte tid att ödsla den på en löjeväckande kamp mellan det förutsägbara och det mediokra. Jag skulle kunna skänka pengar till den som någonsin har skrattat åt något Guillou har skrivit eller sagt (men då vill jag ha bevis).
Björn, fantastisk låt och underbar text. Var kan jag skrifva på uppropet? Jag har ju suttit med den där mannen som ung, fått på käften av honom som medelålders och lärt mig skratta åt honom som åldring. Nog gör du - mer än - en intressant observation. Den bugar jag mig för.
SvaraRaderaJa, Morrissey, "The World is Full of Crashing Bores". Det ska förstås vara så att när man läser något av JG ska man inte låta hans persona ställa sig i vägen, utan läsa hans text förbehållslöst: men det går ju inte, när han tar så mycket plats. Likadant med, för att bara ta ett exempel: Jonas Gardell (samma initialer, oj), som säger rätt vettiga saker, men allt störs och förstörs av den där mannen som sätter upp pekfingret (bildligt och bokstavligt) och påpekar och påpekar ...
SvaraRaderaJag har inte sett så mycket av människan Guillou, ser inte svensk teve och läser inte kvällspressen. Däremot tycker jag att de av hans böcker jag försökt läsa har varit jättetråkiga.
SvaraRaderaSå du har mitt stöd.
"Don't mention the war!" - typ,
SvaraRaderamen länk här till någon som man bara kan ana har trampat i klaveret:
http://simonaahrnstedt.se/2011/09/note-to-self-infor-bokmassan-2012/