Skräcknoveller, H.P. Lovecraft

”Det finns fasor som övergår alla fasor, och detta var ett av de centra för alla upptänkliga vidrigheter som universum sparar för att rikta mot ett fördömt och olyckligt fåtal.” (”Skräckens hus”)

En bra bok kan fungera som en tidsmaskin, då den har potential att föra dig tillbaka till ditt tidigare liv, låta dig återuppleva glädjen i en tidigare läsupplevelse. En riktigt bra sådan tidsmaskin är Vertigos absintgröna utgåva av H.P. Lovecrafts Skräcknoveller (37 stycken inalles), som fungerar som en fin påminnelse om en av litteraturens ursprungliga funktioner: att sätta dina sinnen ur spel, åstadkomma en kontakt med primitiva känslor.

Nej, Lovecraft är ingen skräckens mysfarbror som skrämmer så där lite lagom otäckt, utan han är genomfarlig to the core. Åtskilliga har vittnat om barndomens biblioteksupptäckt, Sam J. Lundwalls översättningar av Lovecraft, som tillhör de där kulturgärningarna i skymundan, aldrig tillräckligt erkända. I förordet uppger förläggaren Carl-Michael Edenborgs ett vittnesmål om denna barndomsupptäckt, och han lägger in en rätt ovanlig brasklapp inför läsningen: ”förlaget frånsäger sig allt ansvar för gåtfulla försvinnanden, plötsliga psykoser eller hår som vitnar över en natt hos läsaren.”

I novellerna, som nästan samtliga har översatts av Lundwall, förekommer en ständig batalj mellan osäkerhetsfaktorn och trygghetslugnet. Att det händer på riktigt är något som Lovecrafts jagberättare är snabba att förmedla, men det finns hela tiden den gnagande oron i att det kan vara enkla neuroser, en rationell (någorlunda rationell, för psyket är verkligen ingen enkel historia) förklaringsmodell som lägger hemskheterna till rätta. Den här rationella modellen fungerar dock aldrig fullt ut, utan finns där bara som ett alternativ, och oftast inte som något trovärdigt sådant. Författaren är inte heller särskilt pigg på att låta någon komma undan.

Lovecraft är ovisshetens profet. Han trivs i den dunklaste atmosfären, och man kan förvisso ha synpunkter på hans stil, att den är överlastad och barock och lite väl förtjust i vissa adjektiv, som ”namnlös” och ”onämnbar” (ett ord som också finns i titeln till en av novellerna, ”Det onämnbara”). Protagonisterna är ljusskygga galningar som tampas med ännu ljusskyggare, ännu galnare galningar.

Men han skriver utan ironi, och i så mån påminner han om Kafka, en iakttagelse som förstås Borges gjort. Hos båda ett överskott av ängslighet, kanaliserat i mardrömsscenarion. Lovecraft går förstås både ett och två och tre steg längre än Kafka. Men hos båda dominerar den gotiska atmosfären, och båda styrs även av en pessimism som är så hemsk att den hotar att kantra: ”Livet är något fasansfullt, och från trakterna bortom gränserna för vår kunskap om det skymtar sanningens demoniska antydningar, som stundom gör det tusenfalt mer fasansfullt.”

Det är också skrivet helt utan hämningar, och det innebär att Lovecraft låter allsköns djävulskap verkligen hända, i ett frosseri i galenskap och ohyggligheter. Det är en stil som vågar närma sig patetiken, vågar flirta med humorn, utan att ge avkall på skräcken, som alltid bildar fonden i beskrivningarna: ”Mina små keldjur är inte vackra, för de kommer från platser där den estetiska måttstocken är – mycket annorlunda.” Lovecraft är inte känd för att vara någon konnässör i subtiliteter, men den kursiveringen är obetalbart effektiv. Den skarpa stilen innehåller också en stor del av hans charm, och den enda anmodan som novellerna skapar är en läsning lika förbehållslös som skriften. Det är en humor anfrätt av förtvivlan.

Lovecrafts bärande idé är att vi lever i en otäck värld skuggad av en ännu otäckare parallellvärld, där hemskheterna ibland spiller över till vår skenbart trygga ombonade värld. Han låter skräcken bara hända, och självmedicinerar med språket, med beskrivningar av osköna skönheter. Det är inte konstigt att åtskilliga poeter hämtar inspiration i Lovecrafts övedådiga stilkonst. En novell som här heter ”Återkomsten” – i original ”The Outsider” – har översatts till svenska ett flertal gånger, vilket visas i den kommentarsdel som avslutar volymen, och fungerar som en mall, ett slags manifest för författaren, och något av förklaringen till hans popularitet: läsare är besynnerliga människor, undantagen i vår värld, och steget till monstret är ibland av det obetydligare slaget. Novellens fuling är svår att helt löskoppla från författarens biografi, och läsaren finner sig snärjd i en empatisk komplott, läser identifikatoriskt. ”Jag är monstret”, löd titeln på en Freddie Wadling-skiva, och många fans kan instämma: ”Jag också!”

Det korta formatet fungerar bäst, och det här är närapå första gången jag kan läsa Lovecraft med gott samvete. I tjugoårsåldern läste jag drösvis med skräckförfattare, och ständigt fanns det både äldre och jämnåriga som påpekade att det inte var riktig litteratur. Han är totalt misantropisk, och för den som tror på litteraturens kraft (gör väl bara folkpartister och en och annan pedagog) är det här läskigt farliga texter, helt distanslöst skrivna.

Vertigos version av Lovecrafts noveller är snudd på komplett, med undantag för noveller som gränsar åt fantasyn, och tacksamt nog har kartor över rikena och annat tjafs inte fått något utrymme här. Martin Andersson har kommenterat vardera novell, där endast en handfull smått apokryfiska texter har utelämnats. Att läsa den här boken är att återuppliva en fin bekantskap, och jag betvivlar inte att den kommer att fortsätta att producera ett rikt stoff åt mina mardrömmar.