Reaktorn, Élisabeth Filhol

Omslaget till Élisabeth Filhols roman Reaktorn (Sekwa) är fascinerande: en man utför någon slags reparationsarbete inne i en kärnkraftsreaktor, på väg ned- eller uppför en hög stege, med en gammaldags borrmaskin i handen som inte verkar förslå mycket mot eventuella skador i byggnadens innanmäte. En tapper man i hjälm: men så löjlig han ser ut.

Ja, det är något löjligt med kärnkraftsverken. Tills det blir på allvar, som i Fukushima i Japan i mars i år. Därför är den här romanen skrämmande (och) aktuell, som tar mig som läsare tillbaka till 80-talets Tjernobyl-rädsla. Tre arbetare på franska kärnkraftsverk begår självmord, och en tjänsteman åker dit för att granska förhållandena. Det är den yttre handlingen i Filhols roman, som är nästan provocerande deskriptiv.

En udda roman. Till att börja med skriven på en distanserad stil, som närmar sig den objektiva journalisten – den gammaldags journalisten – som kretsar kring sakförhållandena. Filhol ringar in faran, den obetydligaste, den som enligt beräkningarna är obefintlig. Och just därför: för det är som med flygplanen, att du bara kan flyga obehindrat om du saknar fantasi, och att tro på kärnkraftens säkerhet är en tro på den mänskliga faktorns osårbarhet.

Filhol skriver fyrkantigt, och ger texten en temperatur av cirka 35 (Celsius). Det är en inrutad värld, återgiven i rapportform. Vi tillåts följa med in i den hemlighetsfulla kärnkraftsvärlden, in i centrum av det som härdar texten. Vi delar mödan, oron. Det är olitterärt, sakligt, och jag blir konfunderad, irriterad: på ett konstruktivt sätt.

Irriterad på den här rigida världen, på den här hårdkontrollerad världen, där varje rörelse är bestämd på förhand och följer ett mönster. Jag skulle inte klara mig en dag inne i ett kärnkraftverk innan mina fingrar började leta efter röda knappar att trycka på, vilka knappar som helst. Lyckligtvis jobbar andra människor där. De här människorna klarar av den typen av påfrestningar, fast det Filhol visar med sin roman är hur skör den där hinnan av normalitet är, hur förnuftet inte är någon pålitlig gard mot det oförutsägbara, att vår drift mot det som djävlas är naturlig och omöjlig att värja sig mot.

Och jag ler som sagt åt den lite löjliga kulissen, åt personalöverskottet, åt den kliniska teknikens osaliga blandning av högteknologivurm och kitsch, som om det var överblivet material från filminspelningen av 2001. Löjligt och dödsallvarligt: ingen plats för misstag. Den mänskliga faktorn ska utrotas, i den här ovanliga berättelsen.

(Foto Renaud Monfourny.)

Filhol ställer upp arbetsvillkoren, där det blir uppenbart att det både är ett jobb som alla andra och något knäppt. Hennes roman är hela tiden på väg att ta fart, men stannar vid essäns bevarande av det gåtfulla, och det bidrar till mitt positiva intryck, att romanen hanterar formen på ett så oförutsägbart sätt, att jag som läsare hela tiden upplever hur mina förväntningar kommer på skam. Här finns enskilda partier som tillhör det mest fascinerande jag har läst på länge, som kapitlet om det blåa vattnet i reaktorbassängen, en prosadikt på en dryg sida om ”Blått. Kärnkraftens sanna färg. Alltså varken den gula färgen på de klassiska varningsskyltarna för radioaktivitet eller den röda färg som internationella organ nu vill ersätta den med.”